Det kan inte ha undgått någon av er att klimatengagemanget, så som vi en gång kände det, har slutat vara trendigt.
Vegetarianism blir alltmer sällsynt, flygskam är ett minne blott och de få klimatdemonstranter som fortfarande släpar sig till riksdagen blir bortlyfta av polis utan större motreaktion från det allmänna.
Jag är övertygad om att de allra flesta fortfarande bryr sig om hur det ska gå för vår planet. Att de allra flesta är oroliga över att fjällen ligger bar om vintern och att skogsbränderna blir allt intensivare om sommaren. Och att många går runt och hoppas på att politiken ska vakna.
Känner ni så är ni inte ensamma – 89% av världens befolkning vill se en mer kraftfull klimatpolitik. Det råkar bara vara otrendigt att prata om det.
Så frågan jag allt oftare ställer mig är: behöver klimatkampen en ny inramning för att åter stå i centrum?
I Europaparlamentet är det tydligt att motkrafterna blivit så starka att nästan ingen ny lagstiftning kan ta sig igenom helskinnad. Hållbarhetsrapportering slaktas och finansiering av klimatprogram dras ned till ett minimum.
Men den här veckan röstades ett mycket viktigt förslag trots allt igenom. Parlamentet och EU-ländernas regeringar kom i onsdags överens om ett banbrytande avtal om att fasa ut rysk gas senast den 30 september 2027. Kommissionen väntas i början av 2026 lägga fram ett liknande förslag för den ryska oljan.
Det här är klimatpolitik i ny paketering: som en åtgärd för säkerhet och resiliens. För först i det ljuset verkar högern kunna gå med på att värna om vår livsmiljö.
Och det finns fler varianter av paketering. Ett exempel är the Greens i Storbritannien, som under det nya ledarskapet av Zack Polanski rusat i opinionen och ligger på historiskt höga 15% i opinionsmätningarna. Partiet har dessutom gått om Tories i medlemsantal, och häromveckan rapporterade de hela 170 000 medlemmar.
The Greens framhäver ofta och mycket att klimatfrågan är akut, men lägger störst kraft på att kritisera den otillräckliga beskattningen av de allra rikaste – samma grupp som bidrar till de största utsläppen. Polanski och hans kollegor förskjuter därmed den brittiska debatten från att handla om främlingsfientlighet till att handla om de strukturella orättvisorna.Klimat och rättvisa är nära sammankopplade, så strategin är välavvägd för ett grönt parti. Om vi inte kan förvänta oss att de som sitter på de allra största resurserna också bidrar mer till omställningen, är det mycket begärt att de som knappt har något att avvara ska ställa upp. Det här gäller även för Sveriges del – liksom Storbritannien är vi ett extremt land när det kommer till ekonomisk ojämlikhet.
Inför det stundande valåret kommer klimatpolitikens överlevnad hänga på dess paketering. Ut med individens ansvar, in med strukturell omställning. Och våga säga det högt: den måste finansieras. Av kapitalskatter, försvarsbudgetar, eller bådadera.
Nadja Vinberg,
Klimatgranskaren
