”Det var en fantastisk dag. Min dotter föddes och sedan vann jag 50 kronor på en trisslott!”
Att vinna 50 kronor på en trisslott är en netto-positiv upplevelse. Ändå tycks personen bakom ovanstående uttalande ha haft en mindre fantastisk dag än om trisslotten inte hade nämnts. Varför då? Dagen blev väl inte sämre på grund av trisslotten?
Dotterfödseln och trisslotten är ett exempel på hur ett starkt argument nästan tillintetgörs av ett efterkommande, svagt argument. Ett fenomen som är extremt vanligt i klimatdebatten – från alla läger.
”Grön omställning kan rädda vår civilisation – och dessutom skapa tillväxt!”
”Vegetarisk kost är helt nödvändig för ekosystemens överlevnad – och så innehåller den mycket fibrer!”
Att regeringen och andra klimatförnekare uttrycker sig på detta sätt är lätt att förstå; tillväxt, fibrer och det mesta annat är naturligtvis överordnat klimatkrisen för dem.
Men varför låter det ofta såhär även från den gröna rörelsen?
Svaret är bristande självförtroende. De starka argumenten – oerhört lidande, enorma katastrofer, kollaps av ekosystem – har inte fått gehör. Vad gör man då? Man försöker desperat säga sådant som man tror ska landa väl. Och det kanske fungerar ibland, för att få igenom mindre, och lagom bekväma förändringar.
Men sker det till ett för högt pris. För i sin iver att nå ut till skeptikerna riskerar de riktiga argumenten att förlora sin tyngd. I alla fall om de sägs i samma andetag.
Det här är svårt, jag vet. Grön omställning och grön livsstil har många positiva bieffekter och man ska såklart inte hemlighålla dem. Men den gröna rörelsen luras, gång på gång, att argumentera för en grön omställning på klimatförnekarnas planhalva. Man lockas till att uppvärdera materiellt välstånd och självoptimering. På ett sätt som är absurt – om man faktiskt är rädd för klimatkollaps.
Den gröna rörelsen måste kunna tala med klimatförnekare utan att tala som klimatförnekare. Och att tvivla på klimatkrisen som argument är klimatförnekelse.
Photo by Johannes Plenio on Unsplash
