COP30 i Bélem, Brasilien har kommit till sitt slut. Mötet landade i bekräftade (men begränsade) ansträngningar att hålla 1,5 °C inom räckhåll, ett upprop om att tredubbla finansieringen för klimatanpassning till 2035, samt en gemensam plan för en rättvis omställning.
Vad gäller utfasningen av fossila bränslen lämnar avtalet dock mycket att önska. Vid öppningen av COP30 den 10 november inledde mötespresident André Corrêa do Lago starkt med en uppmaning till världens stater att ta fram en färdplan för att lämna de fossila bränslena bakom sig.
Corrêa do Lago möttes dock av ett robust motstånd från både oljestater som Saudiarabien och de tusentals oljelobbyister som befann sig på mötet. I kombination med USAs uteblivna närvaro och ledarskap i frågan blev slutresultatet att fossila bränslen inte nämns i det slutliga avtal som kom på plats under lördagen.
Detta är onekligen ett bakslag för EU, som historiskt varit pådrivande i utfasningen av det fossila. Misslyckandet blir extra påtagligt i ljuset av de förhållandevis progressiva skrivningar som man åstadkom på COP28 i Dubai, där världens länder för första gången kom överens om att inkludera en skrivning om att “fasa ut fossila bränslen”.
Innehållsmässigt låg stor del av mötets fokuset på klimatanpassning. Världens länder har nu enats om att trippla det finansiella stödet till anpassning genom en sorts global omfördelningspolitik. Men tidslinjen blev förskjuten, och avtalet slår nu fast att målet om 120 miljarder euro årligen är nu satt till år 2035.
På grund av de enorma svårigheterna att enas om gemensamma mål mellan världens länder växte det dessutom fram en rad fristående överenskommelser, vid sidan av huvudavtalet. Ett 90-tal länder, däribland EU-länderna, anslöts sig till exempel till ett initiativ utanför FN-processen för fossil utfasning.
En liknande färdplan togs fram för att stoppa avskogningen, även den stödd av ungefär samma krets av nationer. Men att toppmötet medvetet placerades mitt i Amazonas gjorde det desto mer nedslående att de mest avgörande åtgärderna saknades i själva kärntexten för COP30.
Utfallet är långt ifrån tillräckligt för att åstadkomma tillräckliga klimatåtgärder för att nå Parisavtalet. Det är olyckligt, ur ett människorättsperspektiv såväl som ett finansiellt perspektiv.
Men det går att se mötet i ett positivt ljus. I en tid av turbulens i världspolitiken har förväntningarna varit ovanligt låga, och utgår det är det en vinst i sig att nästan alla världens stater har kunnat samlats, samtala och komma fram till vissa gemensamma åtaganden på klimatområdet.
