Ursäkta ordvitsen i rubriken. Jag fyller snart 30.
Ännu en sommar med extremhetta. Och ännu en sommar utan svensk klimatpolitik. Östersjön är en algsoppa i vanlig ordning och Norrland brinner upp.
Men de apokalyptiska tecken som tidigare somrar har skapat panikkänslor verkar i år mest ligga som en molande värk i många klimatvänner. Allt är sagt, alla rekord är slagna många gånger om. När samtalet väl rör sig mot ämnet dör det ut, luften går ur samtliga. Man landar i ett kollektivt ”ja, det är för hemskt alltihop” och sedan går någon för att köpa glass.
Självklart vill jag inte att människor ska vara förbannade eller skräckslagna. Men denna dysterhet är faktiskt ändå värre. Vad är det som händer?
– Det går ju åt fel håll vad man än gör, säger en bekant.
Och här har vi den dominerande känslan: Besvikelse. Till skillnad från rädsla eller ilska är besvikelsen till sin natur passiviserande.
Men hur kan vi vara besvikna? Besvikelse bör föregås av förväntningar. Och när hade någon senast förväntningar på Tidögängets klimatpolitik? Den som inte blev besviken redan när de valdes oktober 2022 måste ha blivit det inom ett par månader. Då förstod vi ju hur de kommande fyra åren skulle bli. ”We can change them”, tänker absolut ingen sommaren 2025 (och inte du heller Pourmoukhtari, försök inte).
Kanske är fyra år helt enkelt en alltför lång tid att leva utan hopp. Av överlevnadsinstinkt har de små optimisterna i oss försökt vända utsläppskurvan nedåt med ren viljestyrka (Jomen idag har de kanske ändå gjort nåt bra!). Eftersom Tidögänget är Tidögänget har detta bara orsakat oss smärta. Guldet blev till sand, förhoppningarna blev till fossilsubventioner.
Dessa små inre optimister är utbrända och livströtta. Men de måste faktiskt ruskas till liv. För det är ju nu snart förändringen faktiskt kan ske; 2026 ska en ny regering utses. Vi måste minnas poängen med att i de här fyra åren ha haft ett klimatengagemang. Inte var den att sommaren 2025 slå upp tidningen och läsa om rimliga klimatåtgärder. Det förstod vi ju egentligen från början. Poängen har hela tiden varit att få tillräckligt många svenskar att se; vi måste välja politiker som vill ha en seriös klimatpolitik.
Och vad gäller den punkten behöver vi inte vara besvikna. Sommarens opionionsundersökning av DN/Ipsos visar att det är dubbelt så vanligt att vara missnöjd med regeringen som att vara nöjd. En av de tyngsta anledningarna är den otillräckliga klimatpolitiken. Enligt en ny studie tycker en majoritet av svenskarna att klimatet är viktigare än billig bensin och vill att Sverige tar täten i klimatarbetet. Även bland högerväljare är fler personer för skärpta klimatmål än emot.
Måhända är vi besvikna på hela konceptet demokrati. Svenska folkets vilja återspeglas ju inte i klimatpolitiken. Men frågan är hur demokratiskt Sverige har varit i klimatfrågan. I en demokrati ska politik ske även mellan valen, genom att politiker lyssnar på folkets vilja. Vi har haft en regering som i klimatfrågan har ljugit för och kört över oss. De har hotat aktivister, ignorerat forskare och undvikt intervjuer. De senaste åren säger inget om vad som kan göras klimatpolitiskt. De säger bara vad den här regeringen vill göra klimatpolitiskt.
Om ett år är det val. Efter det kan förutsättningarna vara helt annorlunda. Men för att politikers arrogans inte ska passera under radarn måste den ständigt uppmärksammas. Vi på Klimatgranskaren vill satsa extra mycket just inför valet 2026. Tack för att du hjälper oss!
