Ett internt dokument från regeringskansliet visar att utsläppen 2026, när mandatperioden tar slut, väntas vara nästan exakt lika höga som 2022. Det skulle i så fall innebära att hela mandatperioden, vid ett best case scenario, är förlorad.
Låt oss ta det från början.
Det var i Agendas partiledardebatt i SVT den 12/10 som statsminister Ulf Kristersson (M) sa att Sveriges utsläpp 2026 kommer vara lägre än 2022.
Det är här måttstocken ligger nu. Att klara Parisavtalet eller EU:s klimatmål är inte längre aktuellt. Nu räcker det att utsläppen är lägre 2026 än 2022.
Och visst, det lät bra. Men han sa inte hur mycket lägre utsläppen väntas vara.
Nu har DN, genom att begära ut statsministerns underlag, avslöjat siffran: 0,2 promille lägre. Det motsvarar utsläppen Sveriges vägtrafik under endast 4-5 timmars. Alltså i princip ingenting.
Minskningen är så liten att det krävs mikroskop för att se den.
Om Sverige ska göra sitt för att vi ska nå Parisavtalets mål om 1,5 graders temperaturökning måste utsläppen ner med 7 procent — varje år. Men även om vi ger upp den ambitionen och ”bara” nöjer oss med att klara EU:s klimatmål till 2030 så måste utsläppen minska väldigt mycket mer än vad statsministern skryter med. Statsministerns mikroskopiska minskning kommer vi inte långt på.
Det som statsministern marknadsför som en succé är i själva verket ett enormt misslyckande.
Och det är inte ens säkert att det stämmer. Mycket talar för att prognosen kommer slå fel. Nyhetssajten Aktuell Hållbarhet har tidigare konstaterat att mycket talar för att det blir tvärtom, att utsläppen faktiskt blir högre 2026 än 2022.
Det skulle i så fall inte vara första gången regeringen bygger sin politik på glädjekalkyler.
Frågan är nu: Varför har man, även med denna nya extremt generösa måttstock, så extremt liten marginal? Risken för att misslyckas ännu en gång är enormt stor.
Lyckligtvis, för regeringen, kommer vi veta detta säkert först 2027.
Ninni Andersson/Regeringskansliet
