EU-kommissionen har föreslagit mål om minskning av växthusgaser med 90 procent till 2040, jämfört med 1990. Det är ett tecken på att EU fortsätter klimatarbetet mot nettonoll 2050.
Men förslaget möts av skarp kritik. Europeiska vetenskapsrådet rekommenderar minst 90–95 procents minskning och insisterar på att utsläppsminskningarna måste göras inom EU, utan att luta sig mot klimatkrediter eller utsläppsrätter från utlandet.
Kommissionen föreslog precis tvärtom. Deras modell tillåter upp till 3 procent av målet att nås genom internationella utsläppskrediter från 2036, vilket kritiker menar är klimatpolitiska kryphål. Klimatkrediter riskerar att förlänga beroendet av fossila bränslen och fördröja verkliga utsläppsminskningar inom Europa.
Friends of the Earth Europe varnar för “bokföringsfiffel och utländsk koldioxidtvätt” och Greenpeace kräver att EU utfärdar förbud mot nya fossila projekt och satsar på förnybar energi, energibesparing och förbättrad luftkvalitet.
Kommissionen försvarar modellen som “politiskt pragmatisk och ekonomiskt rationell”. EU-kommissionärerna Wopke Hoekstra och Teresa Ribera framhåller att flexibilitet krävdes för att få med tillräckligt många medlemsländer. De menar också att de nya COP29-reglerna ger en mer tillförlitlig grund för internationella krediter.
Motstånd från konservativa, högerextrema och vissa lobbyister har varit tungt. Flera medlemsländer har varit djupt kritiska till 90-procentsmålet till 2040, och vägrar gå längre. Bland dessa ingår bland annat Polen, Italien och Tjeckien.
2040-målet är juridiskt bindande, och ligger till grund för uppdateringen av EU:s Nationally Determined Contribution (NDC) under Parisavtalet som ska presenteras vid COP30 i Brasilien i november.
Sverige har minskat utsläppen med 33 procent sedan 1990. EU:s mål kräver att Sverige minskar utsläppen med 57 procent på 15 år. Men när utsläppen egentligen behöver minska, så ökar dem i stället med regeringens klimatpolitik.
