I Thomas Vinterbergs klimatdystopiska serie ”En familj som vår” kommer katastrofen över en natt. När Danmarks regering meddelar att hela landet måste utrymmas till följd av stigande havsnivåer tvingas medelklassfamiljerna se hur deras miljonvillor vid havet blir värdelösa från en dag till en annan.
Många är totalt oförberedda på krisen. Framtidsplaner krossas. Panik utbryter.
Just budskapet om att ”vara förberedd på krisen” får vi höra allt oftare numera. Sveriges regering, myndigheter och många andra uppmanar oss att ha god beredskap. Samla matkonserver och vattendunkar. Ha kontanter till hands. Tanka bilen.
Och signalen är tydlig: vi måste vara beredda att göra uppoffringar. För det kan bli kris eller krig.
Jag sympatiserar med det. Det är viktigt att vara förberedd på det värsta.
Men det är något som skaver med hela upplägget. För det är ju redan kris och krig. Bara inte precis här.
Det skaver att samma partier som uppmanar människor att uppoffra sig om kriget eller krisen kommer, nyss vann ett val på budskapet att ingen ska behöva uppoffra sig ett enda dugg för att hindra eller lindra krisen någon annanstans. Eller den kris som väntar bakom hörnet.
Ingen ska behöva betala en krona mer för bränslet. Biståndspengar ska stanna i Sverige. Inte ens oljeimporten från Ryssland kan vi stänga av helt — trots att det är svårt att hitta en mer konkret åtgärd för att hjälpa Ukraina här och nu.
Detta är sjukt: Samtidigt som människor uppmanas förbereda sig för krisen har budskap om billig bensin och låga elpriser för Sveriges villaägare skrivits i eldskrift på himlen.
Och för att hamra in dubbelmoralen än mer: Nu vill M och KD ”pausa” klimatomställningen på Europeisk nivå, för att ge företagen ”andrum”.
Ursäkta, men hur ska vi klara en allvarlig kris om vi inte klarar att göra ens den minsta uppoffringen för att hindra att krisen uppstår? Eller för att hjälpa människor som redan lever mitt i krisen?
Är det så att våra politiker tror att krisen uppstår som på film? Att den alltid är spektakulär och alltid kommer över en natt?
De borde i så fall se Thomas Vinterbergs klimatdystopi till slutet. För när medelklassfamiljerna fått sina materiella liv sönderslagna visar det sig att det enda som i slutändan betyder något är mänskliga relationer.
Familj. Vänner. Medmänniskor som hjälper varandra, helt osjälviskt. För att vi är just människor.
Inte ska vi väl behöva en katastrof för att inse det?
