| Sommaren 2016 arbetade jag på Kebnekaise fjällstation. Vi i personalen kom några dagar innan stationen öppnade för säsongen. Första dagen fick vi sopsäckar i händerna och instruktioner om att samla in så mycket skräp vi kunde. Skräp? tänkte jag i min naivitet. Vem skräpar ned här?
Jag möttes av en sorglig syn. Runt fjällstationen låg tomburkar, chipspåsar och fimpar. Med de majestätiska bergsmassiven som fond hade folk lämnat sophögar. Det var helt obegripligt. Hur var det möjligt att åka på en resa för att njuta av fjällvärlden – och sedan aktivt förpesta den? När jag gick för att hämta en ny soppåse kokade jag inombords. Jag tänkte att vi människor inte borde ha rätt till att vistas i naturen. Att vi borde stängas in i våra lägenheter året om, livet ut.
Men. Ett annat minne: Jag är 12 år gammal. Mitt hjärta bultar stenhårt i bröstet. Jag vet inte om det är en effekt av klättringen den sista biten upp på Kebnekaises sydtopp, eller av den hisnande utsikten. Nedanför mina fötter, långt nedanför, ligger glittrande glaciärer och klara fjällsjöar. Jag är livrädd. Jag är modig. Jag är dödstrött. Jag är oövervinnerlig.
2018 nåddes jag av nyheten att Kebnekaises sydtopp inte längre är Sveriges högsta punkt. Klimatförändringarna smälter bort den, år för år. Det hade kanske gjort mig bekymrad även om jag inte hade varit där. Men den där 12-åringen är mer än bekymrad. Hon finns i mig. Hon är djupt sorgsen och ursinnig. Kebnekaises sydtopp är en del av henne och Kebnekaises sydtopp är en del av mig.
I veckan larmade Sveriges länsstyrelser än en gång om hur Sveriges naturreservat förfaller. Tidöregeringen har gjort enorma nedskärningar på naturvård, den senaste med hela 59 procent. Broar är trasiga, toaletter stängda, leder igenvuxna och nedskräpade. Om anslagen inte höjs blir det ännu värre, enligt länsstyrelserna. Resultatet är minskad tillgänglighet.
Kan man inte bara gå ut i en park? Det blir också allt svårare. Enligt en granskning av Ekot i höstas har antalet gröna områden i svenska städer minskat drastiskt. De senaste fem åren har minst 1300 hektar grönska försvunnit från städer med minst 50 000 invånare. Minskningen är störst i fattiga områden. Hittar man ändå ut, finns skräpet även här. Häromveckan slopade regeringen allt stöd till organisationen ”Håll Sverige rent” som sedan 80-talet jobbat mot nedskräpning i naturen.
Bada då? Jodå, om du är miljardär. Med regeringens planer på uppluckrat strandskydd lär vi och våra badhanddukar mötas av allt fler ”Privat område”-skyltar. Kustremsorna ska bebyggas med loungestugor och yachtbryggor.
Steg för steg blir naturen reserverad för en rik minoritet. För det är ju samma personer. De som har landställe med strandtomt. De som bor i ett välbeställt område där grönområden finns kvar. De som klädda i Helly Hansen-jackor tar sig ut på fjället även utan broar och vandringsleder.
Varför är det här ett problem? För det första tycker jag att människors relation med naturen har ett egenvärde. Att människor, många människor, får känna kraften och magin i naturen. Förundras, häpna, älska. Låta platser, växter och djur bli en del av dem själva. Växa.
Men vad vi ser nu är också regeringen döda en klimatrörelse. För relationen med naturen har alltid gett klimatrörelsen sprängkraft. Många, många klimatkämpar började och genomför sin kamp med ena foten i friluftsliv.
Jag är uppvuxen invid grönområden och med landställe i skärgården. Vid 12 års ålder lotsades jag upp på Kebnekaises topp. I mig finns en 5-åring som ser ett abborrstim. En 3-åring som åker pulka. En 12-åring som står på Kebnekaises sydtopp. Ingen av dem skulle låta mig rösta på Tidöpartiernas klimatskadliga politik.
Vänskapen med naturen håller ofta livet ut. Vi måste kämpa för allas möjlighet till den tryggheten. Det är vi skyldiga människorna. Och naturen. |
