Regeringen har gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utreda existentiell hälsa. Vad det är vill man inte riktigt säga, men innan 3 mars ska den stackars myndigheten ge sin analys.
Initiativet har kritiserats, bland annat av filosofen Torbjörn Tännsjö i DN Debatt. Tännsjö påpekar det orimliga i att hälso- och sjukvården ska ta sig an den existentiella hälsan. Jag håller delvis med om det, både i min roll som läkare och som privatperson. Däremot tycker jag att Folkhälsomyndigheten gärna får utreda svenskarnas existentiella hälsa. Eller kanske ohälsa. För jag känner mig existentiellt krasslig varje gång jag läser nyheterna. Jag är nämligen av den kontroversiella åsikten att existentiell hälsa är helt oförenlig med en livsstil som hotar alla levande varelsers existens.
I sin debattartikel förslår Tännsjö några olika definitioner på existentiell hälsa. Enligt en definition kan det vara att ha tillfredsställande svar på livets stora frågor; har jag en fri vilja? Finns det någon mening med mitt liv? Är min död något jag för egen del bör frukta eller ogilla?
Jag har dessa frågor i bakhuvudet medan jag ögnar igenom resten av nyheterna. Svenska utsläpp ökade med chockerande sju procent förra året. Maj i år är det näst varmaste någonsin globalt. Tonen mot klimataktivister hårdnar, stöd till civilsamhället slaktas.
Hur hade det varit att få svar på de existentiella frågorna av vår regering? Eftersom de kanske är upptagna åtar jag mig att besvara några av frågorna åt dem, utifrån deras agerande.
Finns det någon mening med mitt liv? Ebba Busch: Ja, se till att konsumera så mycket du kan innan du dör.
Är min död något jag för egen del bör frukta eller ogilla? Ulf Kristersson: Tvärtom. Eftersom du inte tillhör de kommande generationer vars liv hotas av klimatkrisen kan du leva ut alla dina innersta lustar.
Har jag en fri vilja? Romina Pourmokhtari: Jag vill inte veta, folk som går ut och skriker är jättejobbiga och jag tänker aldrig någonsin läsa vad som står på plakaten.
Se där, nu kom den där existentiella febern igen.
Vi är försatta i en situation där vår existens blir en börda för hela planeten – hurska vi kunna må bra av det? Skattepengarna vi betalar in används för att ytterligare försämra luften våra barn ska andas – hur ska jag ta mig ur sängen på måndagsmorgonen? Jag kommer troligtvis att lämna efter mig en sämre värld än jag föddes in i – hur ska jag kunna försonas med tanken på döden? Kära doktorn, min SSRI hjälper inte.
Folkhälsomyndigheten ska naturligtvis inte ge hälso- och sjukvården i uppdrag att agera prästerskap. Vad de däremot kan, och bör, göra, är att se hur våra förutsättningar för existentiellt välmående är bisarrt dåliga. Snälla, låt oss stackars läkare slippa ta hand om den själsliga digerdöd som regeringen sprider.
