Granskarns nyhetsbrev
Skriv upp dig på Klimatgranskarens nyhetsbrev här. STÖTTA våra granskningar genom att swisha till 123 300 10 47.
Jag är inte en sån som brukar kokettera med att jag har klimatångest. Faktum är att en av mina (få) superkrafter är att jag oftast lyckas hålla känslan av hopplöshet stången.
Men om det är något som verkligen kan få mig ur balans så är det amerikansk politik.
Det är så fruktansvärt frustrerande att på distans sitta och titta på medan en fascist och hans fascistkompis river ner inte bara USA:s klimatpolitik utan också hela den amerikanska demokratin.
Gång på gång har USA i allmänhet men framförallt det republikanska partiet i synnerhet satt krokben för det globala klimatarbetet.
– När alla länder i FN till slut slöt det första klimatavtalet i Kyoto dröjde det inte länge innan USA hoppade av.
– När länderna 15 år senare slöt det globala Parisavtalet dröjde det igen bara ett år innan Trump för första gången lämnade det.
– Nu, när han är tillbaka vid makten, lämnar han Parisavtalet för andra gången.
Just FN:s klimatarbete står inte helt och faller med USA. Men världens klimatarbete riskerar att åtminstone delvis falla.
Med det menar jag att USA trots allt är det mäktigaste landet i världen med den mäktigaste valutan i världen och med bland de högsta utsläppen. Trots alla sina brister är det ett oerhört innovativt land. Den teknik som tas fram i USA påverkar hela världen. Om det är fossil teknik kommer världens utsläpp vara svårare att få ner. Om det är förnybar teknik kommer det istället underlätta.
Och den politiska inriktningen påverkar. Vi har redan kunnat läsa om hur företag och banker drar i bromsen för sitt klimatarbete – i ren rädsla för politiska repressalier från Trump.
Nu i veckan har vi kunnat läsa att Trump har beordrat USA:s katastrofansvariga myndighet, Department of Homeland security, att avbryta allt arbete kopplat till klimatförändringar.
Detta är bara början. Vi kommer få se många år framöver med aktivt republikanskt sabotage av vår gemensamma planet.
Och här kommer hopplösheten krypande. Känslan av att inte kunna påverka. Inte kunna göra motstånd mot galenskapen.
Jag gissar att du delvis delar de här känslorna med mig. Och därför vill jag ändå säga: Det finns metoder att dämpa dem. Jag ska berätta hur jag gör när det kommer.
Jag aktiverar mig. Jag skriver en artikel. Får ur mig det, kanaliserar det till något som är en positiv motkraft.
Faktum är att hela projektet Klimatgranskaren föddes på detta sätt för drygt två år sedan. Frustrationen över att den (då) nytillträdda regeringen satte i system att montera ner klimatpolitiken gjorde att vi kände att vi behövde en sajt som bevakade politiken med ett skoningslöst försvar för planeten som publicistisk idé.
Jag inbillar mig inte att jag (och mina medskribenter) genom Klimatgranskaren ska kunna rucka på det amerikanska politiska systemet. Men kanske kan vi dra ett litet strå till stacken för att göra det svenska debattklimatet lite mer gynnsamt för de krafter som vill minska utsläppen snarare än att öka dem.
Jag förstår såklart att det inte passar alla att skriva artiklar. Men om du känner samma frustration och hopplöshet som jag kanske det finns något du kan göra, i det lilla eller stora, som kan fylla samma funktion. Gå med i en förening, vara med i en demonstration, eller skänka en slant till en organisation du tror på.
Och när den insikten kommer – att man kanske åtminstone gjort LITE för att putta saker åt rätt håll – då kan känslan av hopplöshet också minska.
