Jag antar att du sett bilderna från Strängnäs.
Fyra leende partiledare runt det Kristerssonska köksbordet. Mjuk pepparkaka på ett fat. Ulfs fräscha köksluckor i bakgrunden.
Moderatledaren var värd för lunchen, men det råder inga tvivel om vem som håller i den Tidö-politiska taktpinnen.
När Jimmie Åkesson glider in iklädd en blågul Jimmie Åkesson-tröja (!) sätter han tonen direkt. Alla vet att han är solen som resten av Tidögänget kretsar kring. Anpassar sig till.
Det ryktas om att Jimmie krävde att Ultima Thules julskiva skulle spelas i bakgrunden för att han ens skulle dyka upp.
Okej, det sista var ett skämt.
Men bilden som blir kvar på näthinnan var på riktigt: Ulf som underdånigt hälsar Jimmie välkommen med en röst lenare än den mjukaste pepparkaka.
Men det kom också ut något skriftligt från mötet: En ”plan för nästa mandatperiod”. Ett embryo till ett nytt Tidöavtal.
För Liberalerna är det en ren kapitulation, åtminstone i klimatfrågan.
Om man ska koka ner det till en enda mening: permanent billig bensin. Och lite mer kärnkraft på det.
Det är vad som återstår av klimatambitionerna.
Vi vet förstås att det inte är partiledarna som suttit med papper och penna vid fikabordet och skrivit detta. Allt är förhandlat i förväg. Därför säger texten rätt mycket.
Det finns fluffiga, totalt icke-förpliktigande formuleringar om en ”ambitiös och effektiv” klimatpolitik. Men när det gäller bensinpriset är det kristallklart: det ska vara lågt. Punkt.
Alla som någon gång suttit i en politisk förhandling vet att fluff är värdelöst. Skarpa löften är vad som räknas.
På samma sätt verkar KD ha släppt allt som en gång var en viktig del av deras profil: bistånd, internationell solidaritet, ansvar för världen.
Ordet bistånd nämns inte.
Ordet FN nämns inte.
Ordet internationell nämns inte.
Jag tror att det fortfarande finns KD-väljare vars hjärtan faktiskt bankar för medmänsklighet. Och några liberala väljare som fortfarande bryr sig om klimatet.
Jag undrar vad de tänker idag.
