– Jag vill gärna känna när man är färdig med allt det här, att man ändå gjorde så gott man kunde för samhället.
Det säger artisten Thomas Stenström, en av arrangörerna för manifestationen ”Vi är Sverige” i Almedalen. 24 juni, exakt samtidigt som Jimmie Åkesson höll sitt Almedalstal, drog den enorma folkfesten igång. Festen hade ett budskap: Vi är många som vill se en politik för demokrati, mångfald och klimatomställning.
Bakom uppropet stod artister, opinionsbildare och rörelser, bland annat Greenpeace. Intresset för att bidra var stort – intresset för att vara med ännu större: Uppslutningen blev bättre än vad arrangörerna hade vågat hoppas.
När jag ser filmklipp från den här folkfesten blir jag helt varm (på det bra sättet, alltså vad varm betydde innan Sverige fick Tidöklimat). Jag blir glad, och trygg.
Hur är det möjligt? Själva temat är ju det annalkande klimathotet, något som är erkänt ångestframkallande? Något som man till och med knappt får prata om eftersom det tydligen gör att folk ”bara ger upp” av förlamande skräck?
Den här retoriken, att klimatkrisen bäst löses genom att tigas ihjäl, har tjänat Tidölaget väl. Men de tusentals dansande deltagarna på ”Vi är Sverige” bör påminna oss alla om att vi människor är mer komplexa än vad klimatpassivisterna vill ge sken av.
Ingen borde förvånas. Att glädje och hopp kan samexistera med ilska och skräck vet vi ju, egentligen. Men för att de ingredienserna ska gifta sig till en potent kämpaglöd krävs ytterligare kryddor. Musik, gemenskap och kultur är sådana kryddor. Fest som rebellhandling är ett av de äldsta tricken i boken.
Högerregeringar har i alla tider fnyst åt kultur. Den ska ta mindre plats i skolan, i offentliga rum, i budgeten och i våra liv. Möjligtvis kan den tillåtas vara någon form av tidsdokument över tidigt 1900-tal i Dalarna.
Men är de kanske bara rädda? Klimatrörelsen kan aldrig tävla med Tidö när det handlar om att utlova materiellt välstånd. Det går inte att vinna den kampen mot någon som varken tar hänsyn till fakta eller moral.
Poängen med kultur är att människor kan växa. Med poeten Emil Jensens ord: Kultur kan inte återuppväcka de döda – men väcka de levande till liv. Tänk om kulturella upplevelser får oss att längta efter sådant som den här regeringen inte kan erbjuda? Som att leva för något annat än sin egen bekvämlighet?
Det är uppenbart att Tidö har mycket låga tankar om oss människor. De har i fyra år förutsatt att vi kommer att rösta med plånboken och att vi inte tål sanningen om klimathotet. De har trott att en politik präglad av självupptagenhet och skygglappar är vägen till framgång. Ibland, när rubrikerna har varit mörka nog, har jag undrat om de har rätt.
Men allra oftast, särskilt när tusentals människor klarar av att dansa, sörja och protestera på samma gång, tror jag att Tidös tragiska människosyn är deras största misstag.
Bild: Greenpeace
