Om Tidöpartierna lyckas vända opinionen och vinna den 13 september är det närmast en total slakt av klimatpolitiken som väntar. Det kan vi visa i en ny granskning, där vi tittat på SD:s faktiska klimatförslag.
En nästintill avskaffad koldioxidskatt, slopade miljömål, utfasade trängselavgifter och borttagen skatt på de smutsigaste bilarna. Ett välsignande av torv (!).
Konsekvenserna? Kraftigt ökade utsläpp.
Lägg därtill förslagen från den gemensamma visionen mellan den näringslivsvänliga tankesmedjan Timbro och den nationalistiska motsvarigheten Oikos och du får slaktat bistånd och public service, nollat stöd till folkbildning, civilsamhälle och kultur, totalstopp för kvotflyktingar.
Tänker du att vi överdriver? Fundera då på detta: Vem ska stoppa SD?
Ulf Kristerssons och Jimmie Åkessons historiska handslag i våras var i praktiken en politisk transaktion. Åkesson gav upp statsministerambitionerna (i valet 2026) mot att SD skulle få inflytande i relation till sin storlek.
Utöver tunga poster som justitie-, finans- och försvarsminister ligger det nära till hands att SD får ta över klimat- och energiministerposterna från småpartierna L och KD som i nuvarande regering är kraftigt överrepresenterade i antal ministerposter.
En mer mer rättvis tilldelning, under förutsättning att L når spärren, är 2-3 ministerposter var för KD och L. Då är det sjukvård respektive skola som prioriteras. Knappast klimat och energi.
Om L mirakulöst räddas kvar i riksdagen av taktikröster står partiet i ett slags “moralisk skuld” till SD. Det mikroskopiska förhandlingskapital som finns kvar kommer knappast att slösas på ett politikområde som inte är prioriterat av partiledaren.
Mohamssons och Åkessons kram är här inte bara en övertydlig symbol för politisk underkastelse och liberal kapitulation, det är också en omfamning av Sverigedemokraternas klimatpolitik, och SD:s politik över huvud taget.
Foto: Chris LeBoutillier Unsplash, SVT (skärmdump)
