Jag minns tre saker särskilt starkt från valrörelsen 2022. Ebba Busch viftandes med en falukorv (”maten är för dyr!”). Ett enormt fokus på kärnkraft. Och så en lång rad politiker poserande vid bensinpumpen.
I valrörelsen blev ”det folkliga motståndet mot klimatpolitiken” till en allmän sanning.
Och så har det fortsatt även efter valet. Reform efter reform som monterar ner klimatpolitiken. Miljardregn över flyget. Mer kött. Mer bensin. Mer av allt som släpper ut.
Men har den här politiken verkligen folkligt stöd?
Det korta svaret: nej.
Det lite längre svaret:
57 procent av befolkningen är missnöjd med regeringens klimatpolitik.
65 procent av svenska folket skulle ha ”ganska lätt” eller ”mycket lätt” att avstå flygresor av klimatskäl. En majoritet kan också tänka sig att avstå nötkött för klimatet.
58 procent av svenska folket prioriterar klimatomställningen högre än billig bensin.
Tänk om det är så enkelt att politiker som struntar i klimatet bara har väldigt bra självförtroende? Högerpopulister som med rök och speglar blåser upp sitt eget stöd och överröstar progressiva krafter?
Det har pågått länge nu. Parti efter parti har gått från att åtminstone försöka ha en klimatpolitik som ser bra ut, till att demonstrativt montera ner klimatpolitik. Som en markering, för att imponera på de väljargrupper man vill nå.
Kött, flyg och bensin har blivit identitetsmarkörer: som man viftar med för att visa att man är en av folket. Som när landsbygdsministern nyligen skröt om att han hellre tar flyget mellan Karlstad och Stockholm, och väljer tåget ”så lite som möjligt”.
Men en dag ska pendeln svänga tillbaka igen. Och kanske är det nu.
Jag tror att många är gruvligt trötta på bensinpopulism, flygfjäsk och köttvurm. Jag tror att de politiker som poserar på det här sättet går i otakt med sina väljare. Siffrorna talar sitt tydliga språk.
Om ett år är det val igen.
Om jag får önska mig en sak inför valrörelsen så är det detta: Att de politiker som bryr sig om klimatet rätar på ryggen. Att de talar med samma pondus och övertygelse som Ebba Busch med falukorven.
Och så har vi förstås superkraften. Jag talar förstås om miljörörelsen. De tre största miljöorganisationerna i Sverige har tillsammans ca 500 000 medlemmar eller månadsgivare. Det är en enorm folkrörelse och en potentiell superkraft i den politiska debatten.
Tänk vad som skulle kunna ske om denna kraft frigjordes.
