Hur kommer det sig att Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson nästan helt har slutat prata om klimatet?
Det pratar vi om i veckans avsnitt av podden Klimatgranskarna. Min poddkollega Lorentz Tovatt har lyssnat igenom Magdalena Anderssons nio senaste tal. Totalt flera timmar av tal och framträdanden.
Klimatförändringarna nämns en enda gång.
Två, om man är riktigt generös.
Det är allt. På flera timmars talande.
Samma sak är det i Socialdemokraternas valplattform som presenterades igår (5/2).
Klimatet nämns två gånger, och då mer som att klimatpolitiken inte ska få störa jobben eller landsbygden.
Vad är det som har hänt? Vad är det som är så livsfarligt med att säga k-ordet? Det finns säkert rationella skäl. Det brukar det göra när det gäller S.
Av samma rationella skäl måste S agera kallsinnigt inför att ungdomar som bott hela sina liv i Sverige utvisas ensamma till främmande länder och får sina liv sönderslagna.
Jag är övertygad om att budskap och förslag har testats, mätts, vägts, friserats och sedan testats lite till för att tilltala specifika väljargrupper. Dessa väljargrupper bryr sig inte om klimatet, får man förmoda.
Den fråga som dyker upp i mitt huvud är denna:
Är det verkligen så här vi vill att politik ska fungera?
Det kan säkert funka på kort sikt. Men i det långa loppet? Imponeras väljarna verkligen? När politiken känns så kalkylerad? Är det inte då man börjar längta efter något mer äkta?
Vi har sett politiker som inte varit rädda för det. De befinner sig nästan alltid på den yttersta högerkanten. De har inte följt opinionen – de har format den. I land efter land.
De har varit strategiska, absolut. Men de har inte väjt för impopulära ståndpunkter.
De har inte bara seglat med vinden. De har varit vinden.
Det är bra att vara smart. Men det går inte att bygga en rörelse enbart på kalkyler. Det behövs glöd också.
Jag hoppas att fler än bara extremhögern ska inse det.
Foto: Socialdemokraterna, CC BY-NC-ND 2.0.
