Två dagar före julafton publicerades en lista på regeringens hemsida.
Nej, det var ingen önskelista. Inte heller en lista över satsningar på utsatt inför jul.
Tvärtom. Listan beskriver i detalj hur biståndet till jordens mest utsatta människor ska skäras ner.
Det är en mardröm för miljontals människor som fått ett drägligt liv tack vare svenskt stöd. Barn som kunnat gå i skolan, kvinnor som fått mödravård, småbönder som fått skydd mot klimatkatastrofer.
Fonder avsedda för de mest utsatta raderas ut helt. Andra stöd halveras. Land efter land fasas ut helt.
Den moderate biståndsministern intygar att detta inte är något han gör med glädje. Här tillåter jag mig att tvivla. Hans partikollega, finansminister Elisabeth Svantesson, har gång på gång närmast skrutit om hur mycket regeringen skär i biståndet. Använt det som en symbol för att markera avstånd mot töntig medmänsklig.
Men frågan är hur detta känns för KD. Och framför allt: varför tillåter KD detta? Och varför verkar det gå så lätt?
Ebba Busch lovade inför valet 2022 att KD skulle vara ”garanten för en procent i bistånd”.
Inte nog med det. Det var frikyrkorna som en gång i tiden byggde upp svenskt folkrörelsebistånd. Ur samma frikyrkliga mylla växte själva partiet Kristdemokraterna fram.
Generationer av frikyrkliga har byggt upp samarbeten med gräsrotsorganisationer i fattiga länder. De har byggt upp skolor och sjukhus. Många har investerat hela sina liv i detta.
Nu tvingas de se hur ledningen för KD, utan något synligt motstånd, går med på att montera ner det som byggs upp under decennier.
Jag letar efter förklaringar, beklagande kommenterar från KD:s partiledning. Men jag hittar ingenting. Den stora nedmonteringen av svenskt bistånd bemöts med total tystnad. Det verkar vara en icke-fråga för KD-ledningen.
Hur kunde det gå så lätt för Ebba att ge upp dessa principer?
