Efter attacken mot ett politiskt möte i Gubbängen läste jag ett inlägg på Instagram. En bekant skrev: ”Känner du att det lika gärna kunde ha varit du som blev attackerad? Om inte: Ta dig en titt i spegeln och fundera över varför. Förstår du hur farligt politiskt engagemang blir när man är för få?”
Häromveckan intervjuade jag forskaren och aktivisten som i DN har kallats Clara. Hennes historia skrämde mig. Efter att ha hållit i en banderoll på parkeringen utanför Bromma flygplats blev hon arresterad, undersökt på ett förnedrande sätt, anklagad för medhjälp till skadegörelse och nekad medborgarskap. Enligt Clara handlar det här om ett försök att helt ändra juridisk praxis kring aktivism. Aktivistiska handlingar som tidigare varit mer eller mindre riskfria kan plötsligt förstöra ens liv.
Men de kan ju inte arrestera alla som håller banderoller, tänkte jag. Jag tänkte så, därför att jag är uppvuxen i en demokrati. Och i demokratier kan man hålla banderoller.
Clara och deltagarna på mötet i Gubbängen har en sak gemensamt; de är jobbiga. De gör det lite svårare för makthavare att göra vad de vill.
Det här med att vara jobbig har tyvärr fått en väldigt negativ klang. Om man ska tro regeringens retorik finns det ett likhetstecken mellan jobbighet och farlighet. Jag menar att det är tvärtom. Förutsättningarna för jobbighet kan vara de allra vackraste mänskliga kvalitéer. Man behöver ha integritet. Man behöver vara mycket, mycket tålmodig för att upprepa sitt budskap och sina handlingar om och om igen. Man behöver vara intelligent; utan ett relevant budskap kommer man inte ge makthavare några gråa hårstrån.
Att vara jobbig är att välja den långa, obekväma, skumpiga, svårfunna, demokratiska väg som farliga människor inte orkar ta. Det är krävande – och, om vi ser till hur förändringar kommit till stånd historiskt – synnerligen effektivt.
I en demokrati kryllar det av jobbiga människor. Helst ska alla vara jobbiga. Något vill man väl alltid skriva på en banderoll. Och i ett sådant samhälle kan man inte arrestera alla som håller i en banderoll. I ett sådant samhälle kan inte heller nazister attackera alla som har politiska möten.
Men tryggheten sitter inte i lagboken. Som när David Attenboroughs trygga stämma kommenterar en flock gnuer: ”There’s safety in numbers”.
Ibland motiveras politisk distans med ord som ”vad skulle jag kunna göra?”. Det är ett mycket märkligt uttalande. Tänker sig dessa personer att politiskt engagemang sker i ett vakuum? Att den förändring en människa gör sker via en direktlänk mellan henne och Ulf Kristersson? Som om inte själva normaliserandet av politiskt engagemang är en politisk handling?
Ibland orkar, eller vågar, man inte allt man hade velat. Men någon annan kanske orkar. Om vi skapar en trygg plats för det. Jag vill citera poeten Emil Jensen: ”Vi kan vara harklingen när chefen river av ännu ett maktigt skämt, som hjälper andra att våga säga ifrån bestämt”.
Jobbiga människor är det finaste vi har. Fler måste bli jobbiga, och de jobbiga måste bli jobbigare. Vi måste alltid vara för många för att kunna arresteras, utvisas och attackeras.
