Bensinen har länge varit ett pålitligt vapen för högerpartierna. Det har nästan räckt att vifta med b-ordet som ett trollspö och så har man gått segrande ur debatten.
”Jaså, du vill fasa ut fossila bränslen? I så fall är du emot att barnen ska kunna åka till innebandyträningen”.
Så har debatten låtit. Men något har hänt. Något känns annorlunda nu. Bensinångorna börjar blandas med en doft av desperation.
Utspelen från regeringen om att sänka bensinskatten kommer nu allt tätare. Spridbilderna där ministrar poserar vid pumpen allt oftare. Det är allt mer forcerat.
Som när Simona Mohamsson (L) i den senaste partiledardebatten drog en lans för att ingen med bensinbil ska ”behöva bli pank när man vill hälsa på mormor”.
Mycket tyder på att folk ser igenom detta. Alla kan ta del av nyheterna om oljekrisen, att det nu råder brist på olja.
Alla vet vad man borde göra när det är brist på något. Alla vet att det är bättre både för klimatet och den egna ekonomin att göra sig kvitt oljeberoendet.
Att regeringen gång på gång kommer dragandes med sänkt bensinskatt som en universallösning – det imponerar inte.
En ny opinionsundersökning från Novus på uppdrag av TCO visar det tydligt: Endast 29 procent anser att bensinskatten bör sänkas för alla när bensinpriserna stiger.
Betydligt fler, 40 procent, föredrar i stället riktad ekonomisk kompensation till de hushåll som drabbas mest.
Och hela 80 procent anser att Sverige bör minska fossilberoendet.
Och faktiskt, det verkar nu som att det för första gången är möjligt att diskutera andra former av stöd. Det TCO och många andra efterlyser är ju inte att regeringen ska sitta med armarna i kors. Tvärtom, regeringen måste göra mer för att hjälpa människor i oljekrisen, men man måste satsa smart.
Som att rikta stödet direkt till människor som bor på landsbygden, som inte har tillgång till kollektivtrafik.
Plötsligt känns det som om luften är lite lättare att andas. Känner du det också?
