Klimatminister Romina Pourmokhtari avstod från att åka till klimatmötet COP30 på inrådan av sin barnmorska. Gravida kvinnor avråds nämligen från att åka till Brasilien på grund av risk för Zikaviruset. Ett helt rimligt beslut.
Ändå har kritiken inte låtit vänta på sig; bland annat S-veteranen Margot Wallström krävde ministerns avgång på X. Något som i sin tur har fått Liberalerna att anklaga Wallström för kvinnofientlighet.
”Bildgoogla Zikavirus och ägna en halv minut åt att tänka på om du hade utsatt dina söner för den risken och avstått från att följa WHO och vårdpersonalens uppmaning”, skrev Pourmokhtari på X.
Har hon en poäng? Ja. Men framför allt nej.
För problemet är inte att Pourmokhtari stannade hemma. Problemet är att ingen svensk minister deltog i förhandlingarna – och att Pourmokhtari accepterade det. Visst, Pourmokhtari ”har försökt” få en ersättare enligt uppgift.
Men ”har försökt” är inte bra nog. Inte alls. Om vi ponerar att Pourmokhtari verkligen brydde sig om klimatfrågan borde hon vara helt rosenrasande nu. För tänk om man själv hade ställts inför det valet: Att utsätta sitt barn för fara eller att urholka internationella klimatförhandlingar i ett helt avgörande skede? Hur står man ut med ett jobb där man behandlas så – om man tycker att COP30 är viktigt?
Särskilt ursinnig skulle man ha blivit när flera av de andra ministrarna, däribland statstministern, istället åkte på Timbrokonferens i Tallin. Pourmokhtari borde be Ulf Kristersson att bildgoogla Zikavirus.
Sveriges ministrar följde härmed en global trend; att överlämna klimatarbetet åt fossillobbyisterna. COP30 präglades av lågt deltagande från världens politiska ledare. Samtidigt gästade 1600 fossillobbyister gladeligen mötet, och följaktligen var andelen fossillobbyister högre än någonsin: En på 25. Även Sveriges delegation innehöll flera fossillobbyister.
Resultatet? Ingen plan för utfasning av fossila bränslen.
– Man har helt enkelt lyssnat på oljeländerna, säger Pourmokhtari till SVT.
Det hela är förstås extra ironiskt för den som har plågat sig med Tidögängets klimatretorik. Det är ett ständigt tjat om att Sverige skulle ha försumbara utsläpp jämfört med andra länder. Att allt svenskt klimatarbete är lönlöst om inte Kina och Indien minskar sina utsläpp. Hur har man mage att häva ur sig sådant – och sedan inte bry sig om det internationella klimatarbetet?
Så COP30 kom och gick, fossiljättarna hängde i Brasilien och regeringen med Timbro. Efteråt uttrycker klimatministern att hon är ”besviken” på den svaga överenskommelsen från klimatmötet. Nej, Pourmokhtari borde inte ha tvingats till Brasilien. Men det är inte kvinnofientlighet att vägra nöja sig med det här.
