Att se människor byta principer över en natt. Det är obehagligt.
Att se parti-gräsrötters livsdrömmar gå i kras. Det är ännu värre.
Och att höra alltsammans till tonerna av robotlika talepunkter om att ”ta ansvar”, det är rentav kusligt.
Ja, jag talar förstås om Liberalernas historiska omfamning av Sverigedemokraterna.
Det finns en pikant detalj i det här avtalet mellan L och SD — ”Sverigelöftet — som avslöjar väldigt mycket. Och det handlar om klimatet.
Så här: För tre år sedan kämpade klimatminister Romina Pourmokhtari (L) med näbbar och klor för att Sverigedemokraterna skulle hållas borta från klimatpolitiken.
Det är lätt att förstå varför. SD vill helst inte ha någon klimatpolitik alls. Om partiet ges möjlighet kommer man att sätta stopp för alla ambitioner.
Och just detta skedde. Klimatministern fick ge sig. SD släpptes in. De fick veto över allt. Politiken som lades fram har lett till en historiskt stor ökning av Sveriges utsläpp.
Man kan säga att klimatministerns värsta mardröm blev sann.
Men nu till det sjuka: Hon är inte ledsen för det.
Tvärtom. Liberalerna och särskilt klimatministern hyllar nu denna mardröm som en stor seger.
I ”Sverigelöftet” står det att L och SD är överens om att “fortsätta föra en ambitiös klimatpolitik”. Det står också att ”utsläppen ska minska i linje med Tidöavtalet”.
Den politik som klimatministern till varje pris ville undvika, den vill hon nu till varje pris genomföra.
Den politik som ökat utsläppen med sammanlagt 40 miljoner ton koldioxid och som får Sverige att bomma klimatmålen med flera mil, den beskrivs nu som ”ambitiös”.
Det är faktiskt mer avslöjande än en kram.
