Många har redan hunnit glömma Jan Emanuels och Sara Skyttedals misslyckade försök att ta sig in i EU-parlamentet för två år sedan med det nystartade populistpartiet Folklistan.
Trots helikoptrar, falukorvar och skottkärror blev det flopp. Eller kanske tack vare. Mättnadskänslan infann sig redan efter första pressträffen, och övergick snart i illamående.
Jag tänker på detta när jag läser om Liberalernas nya Ullaredsbidrag. Ett förslag som är så utstuderat i sin signalpolitik att man inte kan låta bli att imponeras lite.
Barnfamiljer ska alltså få 5 000 kronor för att ”kunna handla på Ullared utan skam”. Pengarna ska bland annat betalas ut genom förstärkning av RUT-avdraget. Att maximera RUT blir därmed en förutsättning för att få ut Ullaredspengarna.
Ja? Använder du inte RUT? Är du inte folklig?
Någon partistrateg känner sig oerhört smart här. Med så många signaler i ett och samma utspel kan det väl inte bli annat än jackpot? Vi ger fan i kritik om slit och släng. Vi förstår barnfamiljerna. Vi fattar vardagspusslet. Och så vidare.
Om någon skulle ha missat budskapet trycker vi in Martin Melin i en kundvagn. Nu kan väl ändå ingen missa det.
Andra partier ligger i lä här. Liberalerna är stjärnstopp-folkliga. Ingen protest.
”Jag vet att jag inte är ensam om att vara frustrerad över hur kort tid nya saker håller – eller det faktum att det oftare är billigare att köpa nytt än att laga”. Så skrev klimatministern, Liberalen Romina Pourmokhtari i en debattartikel för bara ett halvår sedan.
Det är tänkvärda ord, och just därför passar de inte in i valkampanjen. För när L ska håva in sina stödröster från SD är det ett annat budskap som har företräde.
Frågan är om väljarna accepterar att behandlas på det här sättet. Tårta är gott, men när någon står och trycker in slev efter slev med marsipan i ens mun är det faktiskt inte så trevligt.
Bild: Skärmdump SVT/Martin Melins instagram
