Moderaternas ursprungliga valstrategi bygger på något som bäst kan beskrivas som ondhetssignalering. Det låter kanske överdrivet, men jag tror du förstår vad jag menar.
Moderaternas valgeneral Martin Borgs har förklarat att valrörelsen handlar om att återerövra begreppet ”rättvisa”. Partiets tänkta väljare, väletablerade personer med höga inkomster får vi förmoda, ska känna att M står på deras sida i kampen mot snyltande ensamstående mammor, asylsökande eller hungrande bebisar som roffar åt sig av svenskt bistånd.
Hela våren har vi sett exempel på detta. En kavalkad av riksdagspropositioner från regeringen som försvårar möjligheten för människor att få stanna i Sverige. Sänkt stöd till Sveriges fattigaste familjer. Sänkta fossilskatter utan en tanke på de människor som drabbas av skenande klimatförändringar.
Kampanjer med det uttalade syftet att ställa jordens mest utsatta människor mot svenska pensionärer.
Alltihop riggat som en final på Tidöpartiernas regeringstid. Det var ju det här som väljarna ville ha! Nu ska de minsann få se.
Men vad händer när du inser att fyrverkerierna du köpt in inte uppskattas av åskådarna? När de första raketerna buas ut, och du inser att stubintråden redan brinner för tio smällar till?
Halvvägs in i finalnumret måste du börja improvisera.
Och nu till det besynnerliga: I stället för att ändra tonalitet helt och hållet har Moderaterna lagt nya budskap ovanpå de gamla.
Vi har således fått en situation där två diametralt olika budskap varvas, varannan dag.
Ena dagen bedyrar regeringen att man vill stoppa tonårsutvisningarna, nästa dag är det pressträff om nya tuffa regler för familjeåterförening.
Ena dagen skickar biståndsminister Dousa (M) pressmeddelande om ökat stöd till Sudan, nästa dag förklarar finansministern (från samma parti!) att biståndet ska sänkas mer.
Ena dagen frånsäger man sig ansvaret för kollektivtrafiken, andra dagen sänks priser på biljetterna.
Ena foten är på gaspedalen. Andra på bromsen. Vad kan gå fel?
Foto: Timbro/Moderaterna
