Tidöpartierna är tydliga. Vi står inför ett existentiellt hot. En annalkande fara som omöjliggör livet som vi känner det, ja kanske till och med vår överlevnad. Ni förstår säkert vilken apokalypsens ryttare jag talar om: Klimatpolitiken.
”Nej till klimatplakatpolitik” lyder KD:s nya valslogan. Exakt hur farlig klimatpolitiken är märks på hur Tidöpartierna darrar av skräck.
Landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) skriver långa, tårdrypande inlägg om hur tvångsvegetariska skolluncher gör att barn går hungriga och flickor får järnbrist (ett matmanifest ska skrivas). Civilförsvarsminister Carl Oskar Bohlin (M) kan knappt hålla ihop det när han tänker på armén av vindkraftverk som snart står på var mans farstu. Energiminister Ebba Busch (KD) måste ”städa i den rödgröna röran” för att inte svenska hushåll ska stå utan el (lustigt att även politiskt arbete blir hushållssysslor i en kvinnas händer, enligt KD:s PR-stab).
Strategin är tydlig: Prata aldrig om klimatet. Prata om klimatpolitik. Prata om klimatpolitik som om det är en skenande urkraft vilken har uppstått utan folkligt stöd och som vi är på väg att förlora kontrollen över. Prata om klimatpolitik såsom ni tänker er att miljömuppar pratar om klimatförändringar.
De gälla tongångarna är ett paradigmskifte. Tidigare har Tidö gärna utmålat oppositionen som känslostyrda hysteriker, och sig själva som rationella och sakliga. Nu jobbar de stenhårt för att göra hysterin till sin grej.
Kommer klimatpolitikdebatten att bli en valvinnare för Tidö? Den borde inte bli det. Om vi får en klimatdebatt, en riktig klimatdebatt, tänker jag att klimatpolitikdebatten totalfloppar. Falafeln som katastrofscenario flyger inte när ett verkligt hot ligger i den andra vågskålen.
Men om oppositionen misslyckas med att överhuvudtaget lägga någonting i den andra vågskålen – då kan falafeln kännas riktigt läskig. Bara i det politiska vacuum som uppstår när en så viktig fråga förbises kan det här absurda tonläget verka rimligt.
Med tanke på hur ofta klimatrörelsen har kallats för ”domedagsprofeter” och hånats för sin ”skräckpropaganda” är Tidöregeringens paniska kommunikation löjeväckande. Men när vi har skrattat klart åt klimatpolitikdebatten, är det dags att ta klimatdebatten.
