”Nej, det här duger inte”

Jaha,

Så gick en vecka till där Jimmie Åkesson valde vad vi skulle prata om. Det är som vanligt. Vi pratar om det senaste extrema utspelet på temat migration, kärnkraft eller bensinpriser. Det har närmast blivit en naturlag i Sverige.

Vi pratar däremot inte om klimatet. Visst, frågan syns i nyhetsflödet. Men oftast som just nyheter om naturkatastrofer. Eller ibland krånglig rapportering om olika politiska processer.

Men varför är det inte det senaste klimatutspelet som är i centrum av debatten?

Den korta förklaringen: Därför att inget parti ens försöker.
Oppositionen (ja, jag tittar på dig MP) fegar ur och önsketänker i stället för att göra det som krävs för att skifta fokus.

Den lite längre förklaringen:

Politik blir begriplig först när det finns en tydlig konfliktdimension i den. Först när man förstår att avsändaren prioriterar det ena före det andra inser man att det är på riktigt.

Det är skavet som skapar intresse. Det som sticker ut, som väcker känslor.
Frågor där man kan tycka olika. Där en del faktiskt är emot.

Tidöpartierna lyckades få hela valrörelsen att kretsa kring sina önskade frågor genom att lyfta upp tydliga, hårda förslag med synliga konfliktytor. Inte genom att lägga fram fina satsningar som skulle gynna allt och alla.

Åkesson är nu solen som allt kretsar kring. Fast nej, det är ingen naturlag att det måste vara så. Men: det kommer heller inte ändras av sig självt på något mirakulöst sätt.

Den som vill skifta fokus mot, låt oss säga klimatfrågan (ja, jag tittar åter på dig MP) behöver hitta ett sätt att skapa åtminstone lite gravitation runt sin egen politik:

Lägg förslag som utmanar intressen, som är på riktigt, där det finns ett tydligt för och emot, och framför allt: förslag som ni vet kommer reta upp andra partier och därmed generera debatt.

Det råder knappast brist på sådana förslag på klimatområdet. Det finns en hel uppsjö av reformer som garanterat skulle kunna ta sig in i Aktuelltstudion, kvällstidningarnas förstasidor och sedermera in i fikarummen.

Det är dessutom reformer som har starkare stöd än vad många tror. Vi har skrivit om flera av dessa på Klimatgranskaren under veckan: förbud mot korta flygresor till exempel. För mer inspiration kan jag rekommendera miljödelen av SOM-undersökningen från Göteborgs Universitet.

Samma uppmaning kan riktas mot S och V när det gäller välfärden. Varför är inte regionernas kris högre på agendan? Varför är inte den växande barnfattigdomen något som alla går och pratar om? Varför har vi inga stora konflikter om detta?

Är ni okej med att vi pratar om Åkessons senaste utspel i stället? Vecka efter vecka?

Partiernas tillrättalagda förslag om ”satsningar” som ska gynna allt och alla försvinner i bruset. Det är totalt ointressant att lyssna på någon som med len röst förklarar att de egna förslagen är bäst och inte kommer skava det minsta för någon.

Så här lätt är det inte, invänder ni kanske nu. Nej, det är såklart extremt svårt. Nästintill omöjligt. Men en sak är säker: om man inte ens ger det ett ärligt försök så kommer Åkesson fortsätta vara dirigent för hela samhällsdebatten.