Klimatgranskarens nyhetsbrev
Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev här. STÖTTA Klimatgranskarens ideella arbete, swisha valfri summa till: 123 300 10 47!
Minns du barndomens somrar? Havsbad, smultron i vägkanterna, fånga små abborrar i håv, spana efter sälar, paddla, strandlek, fotbollsmatcher med kompisarna och klappa kalvar på grönbete. Inte behövde vi några skärmar, inte. Vi använde vår fantasi, minsann. Det var riktiga somrar, det. Så säger vi, så säger alla vi som stjäl sagda nöjen från kommande generationer. För i debatten om skärmtid kan jag inte låta bli att undra; vad kommer vi kunna erbjuda våra barn i stället?
Det finns någon typ av moral kring vad som är en ”bra barndom”. Skärmtid är ogiltigförklarat, utomhuslek romantiserat. Det är därför grymt att världen för utomhuslek krymper och förgiftas. Vägen bort från barns skärmtid verkar i debatten vara skuldbeläggande av både föräldrar och barn. Fy, vad ni är slöa och förtappade.
Samtidigt hålls barn inne i sommarstugorna så att de inte ska råka bada i algsoppan, eftersom algernas gifter är extra farliga för barn. Några kalvar att klappa lär inte finnas om beteskravet försvinner. Lycka till med att få en abborre i håven efter hänsynslös miljöförstöring och överfiske. Torka och extremhetta bränner bort smultronstrån och blombuketter.
I storstäder byggs barnen bort. Bilarna blir en halv centimeter större varje år, parkeringar tar upp större plats än landets totala bostadsyta. I Stockholm kommer 50 idrottsanläggningar saknas till 2031, i Malmö tvingar bristen på fotbollsplaner föreningarna att säga nej till barn som vill spela. Förlåt, men ”gå ut och lek i stället”, är ett hån.
Om barn nu ändå går ut och leker går det förmodligen dåligt. Det larmas om att barn inte kan slå kullerbyttor eller stå på ett ben. Allt färre barn cyklar till skolan. När röster höjs om skärmarnas skadliga verkan undrar jag; var ska de cykla och göra kullerbyttor?
Om vi fortsätter som nu kommer en generation av barn att sakna inspiration, förmåga och utrymme till lek. Generationen efter kommer inte att veta vad de saknar. Jag tänker på hur Kristina sjunger om ett lämnat Sverige i musikalen Kristina från Duvemåla:
Vår barn ska aldrig känna längtans vånda och ve
Inga klara syner från mitt förgångna ska de se
De ska aldrig fråga sig om det knoppas eller blommar i
Landet Långt Bort och Längesen
Och tänk, tänk att också mitt Sverige ska bli Landet Långt Bort och Längesen.