Efter Moderaternas svaga valresultat förra året i storstäderna i allmänhet och i Stockholm i synnerhet har det höjts röster för en ny, grönare, profil. Analysen går ut på att storstadsväljarna avskräckts av den jubelsång till bilar, bensin och asfalt som i övrigt dominerat Moderaternas kommunikation.
Idén är således att Moderaterna ska bli en ”grön höger” som driver på för bilfria gator i storstäderna och underlättar för cykling och gång. Ulf Kristersson vädrade själv dessa tankar i en intervju i expressen innan sommaren.
Det finns bara ett problem med den här idén. Verkligheten.
För det första är det oklart om Kristersson ens har med sitt eget parti på omsvängningen. Inför den moderata stämman som hålls i oktober mullrar det rejält runt om i landet. Det nya förslaget till en mer offensiv politik för vindkraft har stött på patrull, och nu driver en grupp moderaterna ett förslag som tvärtom går ut på att bromsa utbyggnaden.
För det andra har Kristersson valt att regera med stöd av SD och KD: två partier som gjort bilen, vägarna och det fossila bränslet till närmast existentiella frågor. Varje försök att dra politiken i en grönare riktning kommer med detta sällskap ohjälpligt att följas av minst två steg i motsatt riktning.
Och så har det också blivit:
✅ Det statliga stödet till gång, cykel och kollektivtrafik i städerna är helt slopat.
✅ Kraftigt sänkt skatt på bensin och diesel två gånger om, plus slopad reduktionsplikt för att ”sänka priset vid pump”.
✅ Borttagen miljöbonus för elbilar.
✅ Slopat stöd för anslutning av havsbaserad vindkraft.
✅ Nedskuret stöd till de internationella klimatfonderna.
✅ Bantat stöd till MSB:s arbete med klimatanpassning.
✅ Nej till höghastighetståg.
Den fossila högern lever och har hälsan. Men för att hitta den gröna högerns avtryck i regeringens politik krävs numera ett kraftfullt mikroskop.
