Med ett grönliberalt hjärta har jag länge sett företagen som en möjlig kraft för gott – en motor för hållbarhet, innovation och samhällsbygge. Men ibland kommer stunder som får hoppet att lämna mig.
En sådan stund var när Donald Trump klev in i Vita huset.
Börserna svarade med jubel. Kurvorna pekade upp, trots att alla med minsta känsla för demokrati, klimat, mänskliga rättigheter – eller ens grundläggande handelslära – borde ha insett vad som väntade. Och mycket riktigt: Parisavtalet övergavs, tullar infördes, och DEI-arbetet (diversity, equity, inclusion) blev ett rött skynke.
Det som gör mest ont är inte vad Trump säger eller gör. Det är hur snabbt och villigt företagen lägger sig platt. Hur värderingar som tidigare målats i guld på hemsidor och årsredovisningar plötsligt raderas – så fort hotet om juridiska eller finansiella konsekvenser tornar upp sig.
När vinsten står på spel offras värderingarna på Trumps altare.
Pepsi, Coca-Cola och Paramount skär ned eller slutar helt med sitt inkluderingsarbete. Amerikanska banker och jätten BlackRock rensar bort alla spår av mångfaldsmål. Victoria’s Secret stryker satsningar på att främja icke-vita anställda. Amazon, Google, Meta, Uber, McDonald’s – listan är skrämmande lång.
Detsamma gäller klimatarbetet. Sociala medie-jättar tar bort faktagranskning. USA:s största banker och BlackRock drar sig ur klimatallianser. Oljebolag som franska Total och norska Equinor drar tillbaka klimatsatsningar medan brittiska Shell och BP nu meddelar att de kommer öka oljeproduktionen.
“Näringslivet har blivit den nya miljörörelsen”, skrev Ulf Kristersson (M), Romina Pourmokhtari (L) och Ebba Busch (KD) i en debattartikel 2023. Och visst finns det fog för en viss stolthet. Svenska företag har varit tidiga med klimatmål, hållbarhetsstrategier och cirkulära affärsmodeller. Men ministrarna glömmer en sak: näringslivet är inget moraliskt väsen. Det är en spegel av samhället.
En marknad föds inte i ett vakuum. Den växer i ett klimat av lagar, incitament, berättelser och normer. När politiken pekar mot en grönare, rättvisare framtid, följer företagen ofta efter – eller till och med visar vägen. Då blir marknadskrafterna något fantastiskt – för de förstärker och förverkligar en gemensam samhällsvision.
Men vad händer om Sverige får en regering som gör det amerikanska exemplet till sitt? Kommer våra företag stå upp för sina värderingar – eller hukar de för stormen, som sina amerikanska motsvarigheter?
Jag vill tro att svenska företag är av ett annat virke. Att de förstår att långsiktig lönsamhet inte kan byggas på rädsla – utan på tillit, ansvar och mod. Men helt säker är jag inte. Kanske vill jag inte veta svaret. Med tanke på att svenska jätten Ericsson, som för övrigt skänkte miljoner till Trumps installation, tvättat sin årsredovisning från ”mångfald och inkludering”, har vi tyvärr anledning att tvivla.
Det enda jag vet är att vi behöver alla goda krafter i omställningen. Tänk dig att det hållbara samhället är en tavla. Politiken bygger ramen. Folket målar motivet. Företagen producerar pensel och färg. Om vi delar en någorlunda gemensam bild av vad vi vill skapa – då kan vi skapa något riktigt vackert tillsammans.
Något som överlever oss själva.
