Den årliga säkerhetspolitiska konferensen ”Folk och Försvar” är avslutad. Enligt statsministern befinner sig Sverige varken i fred eller krig. Den säkerhetspolitiska situationen är utan tvekan oerhört allvarlig.
Försvarsmaktens huvuduppdrag är att skydda Sveriges territoriella integritet och säkerställa att ”livet kan fortsätta som vanligt.” Detta innebär i praktiken att både Sveriges eftersatta civila och militära förmågor behöver stärkas, samtidigt som Ukraina får omfattande militärt och humanitärt stöd.
Men det finns ett annat säkerhetspolitiskt hot som på allvar hotar svenskars liv och frihet: klimathotet. Det är en realitet som inte bara engagerar Klimatgranskarens läsare, utan till synes även Försvarsberedningen, där samtliga riksdagspartier ingår.
I Försvarsberedningens gemensamma säkerhetspolitiska rapport från 2023 konstaterar man att: “Klimatförändringarna är både ett allvarligt och långsiktigt hot som påverkar Försvarsmaktens uppbyggnad”.
Tidöregeringen går ännu längre i sin nationella säkerhetsstrategi från 2024: “Klimatförändringarna utgör ett existentiellt hot mot mänskligheten.”
I regeringens omdiskuterade klimathandlingsplan fastslås att ”aktörer inom alla sektorer och på alla nivåer behöver bidra för att klimatmålen ska nås.” Regeringen delar även synen att alla myndigheter bör få ett uppdrag att bidra till klimatomställningen.
Vid första anblick kan det verka som att läget är under kontroll. Klimatfrågan betraktas som en säkerhetsfråga, och det råder till synes politisk enighet. Det är nästan oväntat uppfriskande.
Men vad är Försvarsmaktens roll i omställningen för att nå nettonollutsläpp? Finns det en plan? Den frågan ställde Klimatgranskaren till Försvarsmaktens infrastrukturavdelning, som svarade på mejl:
– Det finns ingen fastställd handlingsplan för hur vi ska nå nettonoll i dagsläget.
Slutsatsen är tydlig: försvaret har i praktiken fått ett frikort i klimatomställningen.
Samtidigt spelar Försvarsmakten en avgörande roll i bekämpningen av naturkatastrofer. Under skogsbränderna 2014 och 2018 var deras insatser i räddnings- och släckningsarbetet ovärderliga.
All ära till klimatanpassning, men är det verkligen rimligt att försvaret undantas från kravet på utsläppsminskningar?
Under den rödgröna regeringen fick försvarssektorn i uppdrag att minska sitt beroende av fossila bränslen, både av klimatpolitiska och säkerhetspolitiska skäl. Det framstår som en paradox att försöka avvärja ett militärt angrepp från Ryssland med hjälp av rysk olja. Trots detta nämns inte längre detta uppdrag i vare sig Tidöregeringens försvarsproposition eller regleringsbrev till Försvarsmakten.
Faktum är att Försvarsmakten har undantag från både reduktionsplikt och redovisning av koldioxidutsläpp, till skillnad från Norge och Danmark som redovisar sina militära utsläpp. En legitim fråga blir därför: hur länge vill vi ha det så?
Det är förståeligt att omställningen av försvaret sker långsammare än andra sektorer. Men för att lyckas krävs klimatledarskap och tydlighet – egenskaper som inte kännetecknar Tidöregeringen.
Allt pekar på att nettonollutsläpp inte kommer att nås i alla sektorer till år 2045. Därför krävs det att vi redan nu minskar utsläppen snabbt och kraftfullt inom sektorer som trafik och industri. Detta skulle skapa ett större handlingsutrymme för mer trögrörliga sektorer, såsom jordbruket och försvaret, där omställningen tar längre tid.
Men varför hör vi inget om detta från varken klimatminister Pourmokhtari (L) eller försvarsminister Jonson (M)?
Den före detta Natochefen, Jens Stoltenberg, har redan satt kursen mot en klimatneutral försvarsallians år 2050. Under Natomötet i Madrid år 2022 fastslog Stoltenberg:
– “Vi kan inte ha en militärsektor som är det sista fossildrivna i samhället.”
Ändå är det precis dit Sverige är på väg.
Markus Barnevik Olsson
