För lite drygt ett och ett halvt år sedan fick energiminister Ebba Busch frågan av SvD om hon trodde staten behövde gå in med pengar för att det skulle byggas nya reaktorer. Då svarade hon kort och gott: 

– Inte i dagsläget. Jag ser inte det behovet och det är inte alls ett spår som vi har jobbat med.

Sedan dess har det hänt en hel del. Nu planerar regeringen som bäst för en ny proposition där ekonomiskt stöd ska utgå till de som bygger kärnkraft.

50-60 kronor i månaden. Så mycket påstår finansmarknadsminister Niklas Wykman (M) att stödet kan komma att kosta vanliga villaägare. 

Det låter ju inte så mycket, eller hur? Men, stämmer det? 

I den här fördjupningen går vi till botten med de enorma risker som skattebetalarna utsätts för i och med regeringens planer på ny kärnkraft. Men först, vad är det egentligen regeringens utredare föreslår? 

Jo, det är ett paket av tre stödfunktioner till de bolag som vill bygga nya reaktorer. 

1. För det första ska staten låna ut upp till sexhundra miljarder (600 000 000 000) till bolaget och erbjuda en konstruerat låg ränta. Detta ska täcka 75 procent av investeringen. 

2. Ett garanterat pris. Enligt förslaget räcker inte jättebilliga lån, kärnkraften är så dyr att staten behöver garantera bolagen ett fast pris för den el som ska säljas. I regeringens utredning föreslås en siffra på 80 öre garanterat pris per kilowattimme, en siffra som vi ska ha orsak att återkomma till senare i denna granskning. Subventionen ska gälla i 40 år från och med det år reaktorn börjar producera el.

3. Garanterad avkastning. Om projektet misslyckas och blir svårare för bolaget att få ihop ekonomiskt aktiveras en särskild mekanism som gör ovanstående två stöd ännu mer generösa. 

För att ta reda på hur mycket hela kalaset kan tänkas kosta oss skattebetalare så är siffran 80 öre den kanske mest intressanta här. Men låt oss börja med den första delen, för även där finns intressanta frågor att gräva i.

Höga räntekostnader

Det handlar alltså statligt subventionerade lån. Idén är följande: Eftersom kärnkraftsprojekt är så riskfyllda har kärnkraftsbolag svårt att få lån från banker och kreditgivare för att finansiera nybyggen. Och de lån som de eventuellt kan tänkas få har ofta en väldigt hög ränta (hög ränta ges ju som bekant när risken är hög). Hög ränta fördyrar projektet, vilket gör att det har svårt att konkurrera med billig sol- och vindenergi. Så: genom att låta staten (skattebetalarna) ta risken kan lånen helt enkelt bli billigare.

Det låter väl smart, lån ska ju ändå betalas tillbaka? Och så har det faktiskt låtit från några av regeringens företrädare. Det har till och med talats om en plusaffär för staten, när lånet ska betalas tillbaka. På en pressträff påstod finansmarknadsminister Niklas Wykman (M) att detta stöd inte kostar staten några pengar. “Det enda stödet som staten ger är att man får låna till statens låga ränta”.

Men Wykman verkar i så fall inte ha läst varken den utredning som ligger till grund för förslaget eller sina egna statsbudgetar. 

I utredningen framgår det nämligen att de subventionerade lånen under ett enskilt år kommer försämra det svenska finansiella sparandet med 60 miljarder kronor. I händelse av fördyrade projekt (vilket är regel snarare än undantag) byts den siffran istället till 87 miljarder. I statens budget finns ett helt eget kapitel som handlar om just de kostnader som staten har för att betala räntor på statens lån. 

För att tala i klarspråk: Dessa 60-87 miljarder (på ett enskilt år) är något som direkt konkurrerar med andra utgifter i statens budget, till exempel satsningar på sjukvård, integration och fler poliser. 

Hur mycket är 87 miljarder? Låt oss jämföra. Det är dubbelt så mycket som regeringen på ett helt år satsar på bistånd. Det är mer än fem gånger hela klimat- och miljöbudgeten. Det är 14 gånger så mycket som hela budgeten för integration och jämställdhet. 

Men, det slutar som sagt inte där.

Att blåsa upp marknadssiffror

Hur förklarar man kostnader för el utan att bli en jobbig kille som slänger sig med förkortningar och siffror?

Kort och förenklat: Regeringens stöd på garanterat kärnkraftspris på 80 öre är nästan dubbelt jämfört med marknadspriset (det vill säga ett stöd på nästan hälften av bolagens kostnader). Men den verkliga siffran är sannolikt mycket högre, antagligen en bra bit över tre gånger så dyrt som marknadspriset och därmed en väldigt omfattande subvention. 

Långt och utvecklat: Detta handlar om siffrorna 67 och 80. Lägg dem på minnet, så återkommer vi till dem strax.

Men först och främst, hur är systemet tänkt att fungera? Vi försöker förklara det genom denna modell:

Det ljusblåa fältet ovan är skattebetalarnas stöd till kärnkraftsbolaget. Men hur mycket är det då? Jo, det beror på vad marknadspriset landar på. Djävulen sitter som bekant i detaljerna, och det är i dessa detaljer vi ska börja söka.  

Utredningen som tagit fram regeringens förslag gör här nämligen något väldigt kontroversiellt, som trots det inte fått särskilt stor uppmärksamhet i debatten. För att räkna ut kostnaden för det ljusblå fältet har utredningen antagit ett specifikt framtida markadspris. Något måste den ju anta. Men kruxet är att den antagit det dyraste möjliga elpriset vid dess dyraste tidpunkt. Därmed framstår ju kostnaden som relativt liten eftersom marknadspriset läggs nära garantipriset. 

Mer specifikt: Utredningen har gått till Svenska Kraftnäts (SvK) långtidsscenarier, den har valt ut det scenario som ger högst beräknat pris och den har sen slutgiltigt valt ut den tidpunkt (år 2045) då scenariot uppnår högst pris. Samma scenario hade ett lägre pris år 2035, men det var utredningen inte intresserat av trots att det är då som regeringen aviserat att de nya reaktorerna ska stå färdiga. Siffran som på detta sätt singlas ut är: 67 öre/kWh. 

Det finns flera problem med det här tillvägagångssättet, varav ett omedelbart lyfts av Svenska Kraftnät själva: 

– Det är inga prognoser. Scenarierna representerar olika utvecklingsvägar och de resulterar i olika utmaningar för kraftsystemet”, säger Daniel Gustafsson, avdelningschef för Kraftsystem på Svenska kraftnät.

Det finns alltså inget i Svenska Kraftnäts analysarbete som talar för att det är just detta scenario som är det mest troliga. Det kan tvärtom visa sig att marknaden tar en helt annan utveckling, faktum är att det mesta talar för det. Här kommer vi in på varför just siffran 67 är så skakig. Låt oss gå igenom de viktigaste skälen:

1. Överskattat elbehov

Scenarier och prognoser har tenderat att överskatta elbehovet (och därmed elpriset). Historiskt sett har det varit mer regel än undantag att prognosmakare kraftigt överskattat framtida elbehov. Under 1960- och 70-talet tog ansvariga myndigheter fram prognoser för elmarknaden. Man trodde då att elbehovet år 2000 skulle landa på mellan 350-500 TWh. 

Denna prognos visade sig vara totalt felaktig, elförbrukningen landade nämligen på 146 TWh. Sedan dess har elförbrukningen faktiskt gått ner ytterligare – med 10 TWh. Detta har skett under en period då Sverige haft kraftig BNP-tillväxt och dessutom en stor befolkningsökning. Prognoserna om ökat elbehov var helt enkelt fel.

På samma sätt som 1900-talets olika prognosmakare haft fel är dagens prognoser inte heller träffsäkra. Under ganska många år har myndigheter, politiker och branschföreningar pratat om en fördubbling av det svenska elsystemet. Sedan detta prat satt igång har elkonsumtionen i Sverige inte ökat med en enda kilowattimme. Tvärtom. De senaste sju åren har elkonsumtionen istället gått ner med motsvarande en Ringhals-reaktor. Det återstår förstås att se om elkonsumtionen går upp, men hittills har även moderna prognoser slagit fel.

2. Högre elpris = effektivare konsumtion

Ett skäl till att ovanstående punkt om felaktiga prognoser varit gällande i Sverige är de inneboende krafter som finns i elmarknadens design. Eller, om man ska förenkla, de grundläggande teorierna om utbud och efterfrågan. Det är helt enkelt så att om efterfrågan på el kraftigt skulle öka så ökar också priset på el, vilket leder till att fler sparar el eller effektiviserar sin konsumtion, vilket leder till att priset sjunker igen. Det finns förstås en teoretisk risk att “normalpriset” trots detta stannar på just 67 öre, men tre saker talar för att det inte gör det. 

För det första finns en stor outnyttjad potential i energieffektiviserande åtgärder i Sverige. Under elprischocken som följde av Rysslands energikrigföring och olagliga invasion av Ukraina minskade den svenska elkonsumtionen rejält, vilket visar hur effektiva prissignalerna kan vara. Men potentialen är större än så. Branschorganisationer och myndigheter brukar ibland prata om att så mycket som en fjärdedel av all elkonsumtion skulle kunna effektiviseras bort. 

För det andra finns det en inneboende elprisbroms i de nya industriinvesteringarna. Ett stort skäl till att många pratar om en fördubbling av elbehovet (och därmed en höjning av elpriset) är att stora delar av svensk industri just nu gör sig redo att elektrifieras. Men, vilket färre förstått, elektrifieringen kommer med villkor. Om vi tar Hybrit som exempel – den industrisatsning som slukar mest ny el – så bygger själva affärsidén på att elpriset hålls lågt. Vid ett elpris som börjar leta sig upp mot 60 öre kommer Hybrit-satsningen helt enkelt inte att bli av, vilket i sig dämpar prisuppgången. Detta är också skälet till att LKAB (som driver Hybrit-projektet) själva föredrar vindkraft framför kärnkraft. 

Med andra ord: om elpriset stiger för mycket så blir satsningarna inte av och då avtar också stigandet av priset.

3. Ny teknik pressar ner priserna

Idag producerar ny vind- och solkraft el till en betydligt lägre kostnad än vad marknadspriset ger, vilket beror på en fantastisk teknikutveckling som skett de senaste 20 åren. Om ny vind och sol erbjuder ett pris mellan 20-30 öre/kWh så framstår siffran 67 plötsligt ganska märklig. Till detta hör att den havsbaserade vindkraften också är inne i en fas av snabb utveckling och prisnedgång, för att inte tala om batterier som varje dag blir billigare och billigare. 

Till skillnad från investeringar i kärnkraft går investeringar i förnybar el och batterier snabbt att genomföra och kommer med en liten ekonomisk risk. Det betyder att “lärkurvan” för denna typ av teknik också är snabbare, vilket leder till fortsatt pressade priser. Därför behöver man inte (till skillnad från i fallet med kärnkraft, vilket vi ska återkomma till) vara rädd för att tekniken blir väsentligt dyrare än planerat. 

Om dessa tre punkter inte är övertygande nog för att siffran 67 är lite skakig gällande att spå om framtida elpriser så kan vi också göra det enkelt för oss. Varför inte bara fråga de vars jobb det är att ta investeringsbeslut baserat på just framtida elpriser? När man börjar fråga dessa blir det tydligt: elpriset är lågt och kommer vara så under lång tid framöver. Under 2030-talet kommer det enligt de flesta energibolag och elhandelsbolag ligga ungefär där det låg under förra året, det vill säga mellan 20-50 öre/kWh, beroende på var i landet du bor. 

Alltså: en bra bit under de 67 öre som utlovas av regeringens utredning. 

Lite väl optimistiska priser

Om regeringens utredning har gjort sitt bästa för att blåsa upp det framtida marknadspriset på el så skulle man kunna påstå att det förhåller sig precis tvärtom med siffran för vad kärnkraften kommer kosta. Det är nu vi kommer in på den andra viktiga siffran att hålla reda på – 80 öre/kWh – minns ni?

Även här sitter djävulen i detaljerna, och ja, vi ska komma till dessa strax. Men låt oss först zooma ut och titta på den allmänna trenden i världen. Vad kostar det egentligen att producera el med nyligen byggda kärnkraftverk?

Då kommer man snabbt underfund med två saker. Det första är att nya kärnkraftverk ofta blir mycket dyrare än planerat och ofta tar väldigt mycket längre tid att bygga än planerat. Alldeles nyligen presenterade Internationella Energiorganet följande bild, vilken sammanfattar läget bra:

Hur står sig dessa fördyringar jämfört med regeringens 80 öre? I Storbritannien, som är ett uppenbart skräckexempel i sammanhanget, kommer ägarna av de nya reaktorerna få ett garanterat elpris på motsvarande 188 öre per kilowattimme. Även de andra exemplen i bilden landar på priser som är långt över det som regeringens utredning landar i, även om de inte är lika exceptionella som priserna i Storbritannien. 

Kan vi inte lyckas bättre här i Sverige? Inte mycket talar för det. En utmaning vi står inför är att en stor del av den kompetens Sverige byggde upp under 1970- och 80-talet inte längre finns kvar i landet. Sverige har trots allt inte öppnat en ny reaktor på 40 år. Och om inte ens kärnkraftslandet Frankrike kan hålla varken budget eller tidsplan – vad talar för att Sverige skulle kunna göra det? 

Än värre blir det när man dyker ner i de berömda detaljerna. Det är när man lusläser regeringens utredning som siffran 80 framstår mer och mer apart. 

Här behöver vi komma med ännu fler siffror. När man ska beräkna priset på ett särskilt kraftslags el finns två viktiga parametrar som påverkar – hur lång tid det tar att bygga kraftverket och hur mycket det kommer producera. Här gör regeringens utredning två kontroversiella antaganden. 

Det första är att de nya reaktorerna antas producera el 89 procent av tiden. Det kan man förstås anta om man vill, men med dagens marknad kommer det i så fall innebära att reaktorerna eldar för kråkorna en stor del av tiden. De skulle drivas med förlust (så länge inte skattebetalarna skickar in mellanskillnaden). 

Det andra är att byggtiden antas vara sju år. Det finns inga belägg för att en så kort byggtid är möjlig i Sverige, all erfarenhet pekar på att det tvärtom rör sig om minst tio år, mer sannolikt åtminstone 15 år. Om inte annat visas detta av bilden ovan. 

Det är bland annat genom dessa två antaganden som utredningen landar i siffran 80 öre per kilowattimme. Så vad hade hänt om man gjorde några små justeringar av antagandena? SNS Konjunkturråd gjorde exakt det. De antog att reaktorerna snarare skulle drivas på ett mer kostnadseffektivt sätt, 80 procent av tiden. Sen antog de (ganska så försiktigt) en byggtid på tio år snarare än sju. 

Resultatet? 80 öre per kilowattimme blev direkt 132 öre per kilowattimme. 

Bilden av den dyra kärnkraftselen bekräftas även av det statliga bolaget Vattenfall – som ju själva projekterar för nya reaktorer – även om de är lite mer optimistiska än vad SNS beräknar.

Vad betyder alla dessa siffror?

Grattis om du tagit dig hela vägen hit. Vi förstår om det varit mödosamt. Nu kommer belöningen. Eller ja, det är nog snarare ett straff om du är skattebetalare i Sverige. 

Nu ska vi reda ut vad allt detta får för effekt. Och istället för siffror ska vi göra det med bilder. Minns du den förklarande bilden i början? Den kommer här igen:

Givet vad vi nu vet kan vi göra en del justeringar av den. Först och främst har vi konstaterat att det elpris som beskrivs i bilden ovan är falskt. Ingenting talar för att det är där marknadspriset på el kommer landa när (om) reaktorerna väl står färdiga. Därför gör vi en första justering på detta sätt, där vi istället antar ett elpris som är mer sannolikt:

Ni märkte direkt vad som hände. Det blå fältet (det som ska täckas av skattemedel) expanderade kraftigt. 

Men det slutar ju inte där. Som vi konstaterat är det garanterade pris som regeringen utrett också skakigt. Erfarenheten pekar på att ny kärnkraft är mycket dyrare än vad de antar. Därför behöver vi göra ytterligare justeringar där vi istället utfår ifrån vad nationalekonomerna på SNS räknat sig fram till:

Nu ser vi att skattemedel inte bara ska bekosta halva kalaset utan betydligt mer än så. Och ovanpå detta kommer sedan de räntekostnader som staten behöver betala på statsskulden, som vi gick igenom i början av artikeln. 

Den exakta kostnaden för detta är svår att säga, det beror i slutändan på hur många reaktorer som byggs och exakt hur mycket dyrare de blir. Bilderna ovan är mer ett sätt att beskriva sannolikheter. Men om man konservativt räknar med ett stöd på ungefär 40 öre per kilowattimme utsmetat på de 10 reaktorer som regeringen vill bygga så blir totalen flera tusen miljarder. 

En sak står dock bortom tvivel: När finansmarknadsminister Niklas Wykman påstår att det hela kommer kosta 50-60 kronor i månaden så levererar han årtusendets underdrift. 

Foto: Stina Virkamäki, M.M på Unsplash, illustrationer: Klimatgranskaren