Det går trögt för regeringens kärnkraftsplaner, milt uttryckt. Trots löften om hundratals miljarder i stöd och förslag om att staten ska ta på sig hela risken är ännu inget projekt igång. DN:s politiske kommentator Tomas Ramberg kallar kärnkraftslöftet för ”regeringens huvudvärk” och konstaterar att ”kärnkraften är alldeles för dyr och riskabel för att privata investerare ska våga sig på den”.
Men det hindrar inte Sverigedemokraterna från att drömma. Och nu är drömmarna stora. Det handlar om att bygga ett flertal kärnkraftverk, inne i Stockholms stad. Ja, du läste rätt. Förslaget handlar om att bygga så kallade små modulära reaktorer (SMR), eller ”kvarterskärnkraftverk” som de också har kallats.
Förslaget beskrivs närmare i Sverigedemokraternas budgetmotion i Stockholms Stads kommunfullmäktige för 2025. Eller beskrivs och beskrivs, det står att reaktorerna ska byggas. Punkt slut. Vem som ska betala, vem som ska driva reaktorerna och framför allt hur säkerhetsfrågorna ska lösas är ingenting som partiet förklarar närmare.
Möjligen höjer några på ögonbrynen över just säkerhetsfrågan. Det finns skäl till att man vanligtvis inte bygger kärnkraftverk inne i tätbebyggda områden. I en annan SD-motion, denna från riksdagen, konstateras att det verkar vettigt att lägga reaktorerna en bit bort från storstaden, och här föreslås i stället Stockholmsförorten Botkyrka som en lämplig plats.
Men hur är det då med dessa reaktorer och säkerheten?
En av idéerna bakom de små modulära reaktorerna (SMR) är att de ska ha passiva, mindre komplexa säkerhetssystem som inte nödvändigtvis kräver mänsklig inblandning för att stoppa en reaktor när en olycka är nära. Men dessa säkerhetssystem har också varit föremål för kritik. Passiva system för kylning är inte ofelbara, vilket kräver system för reservkylning, vilket skulle öka kostnaden för SMR:er. Deras inneslutningssystem är också mindre robusta än vanliga reaktorer.
Inte heller verkar SMR:er minska risken för spridning av radioaktivt material. En av poängerna med SMR:er är att de ska kunna vara mobila, dels i den mening att de ska kunna produceras i en fabrik för att sen kunna transporteras till sin sajt och dels i den meningen att de ska kunna flyttas och placeras på exempelvis ett fartyg. Denna mobilitet har dragit till sig kritik för risker gällande spridning av radioaktivt material och terrorhandlingar.
SMR:er kommer heller inte ifrån utmaningarna med hanteringen av det radioaktiva avfallet – faktum är att det förhåller sig tvärtom. En nyligen publicerad rapport från Stanford University pekar på att SMR:er kommer leda till betydligt mer kärnavfall än vad vanliga reaktorer ger upphov till.
Slutligen finns det rent säkerhetspolitiska utmaningar med SMR:er. Ett energisystem med ett fåtal stora reaktorer är lättare att försvara mot terror och angrepp från främmande makt jämfört med ett energisystem som består av tiotal – kanske hundratal – små reaktorer som är utspridda över landet.
Foto: Christopher Chan, CC BY-NC-ND 2.0
