Klimatgranskarens nyhetsbrev
Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev här. STÖTTA Klimatgranskarens ideella arbete, swisha valfri summa till: 123 300 10 47!
Jag skriver detta på segelbåten på väg hem från Visby. Även om vi har perfekt vind och härligt sällskap så är det något som skaver i mig och det är följande insikt:
Är det inte ironiskt, att just Almedalen blivit arenan för tomma ord och tystnad? När de politiska förslagen behövs som mest så är det ändå bara snömos på proffstyckarnas seminarier.
Insikten är tvådelad. För det första är det uteblivna klimatfokuset i de flesta partiledares tal direkt pinsam. Med undantag för MP:s Daniel Helldén och C:s Muharrem Demirok (som båda hade stora stycken om klimatet) nämns klimatet mest pliktskyldigt i en bisats.
Inga nya förslag. Inga eldiga retoriska grepp. Slött och trött.
Och det sker alltså efter ett år med värmerekord – varenda månad.
För det andra är det allt bla-bla-bla. Du kanske har hört det tidigare, alla dessa meningslösa fraser. “Vi behöver mer samverken”. “Vi måste ha ett framåtlutat förhållningssätt”. “Vi behöver fler kreativa kluster där många aktörer gemensamt kan ta sig an utmaningar”. “Vi måste sluta prata om problem och börja prata om möjligheter”.
Alla dessa formuleringar är tomma ord som egentligen betyder: Jag vet inte vad som bör göras. Eller: Jag vet vad som borde göras men jag vågar inte uttrycka det.
Undrar vad som skrämmer mig mest.
Men helt oavsett är allt detta ett bevis på hur fattigt vårt offentliga samtal är. Rädslan för att sticka ut, rädslan för att bli utpekad som radikal eller verklighetsfrånvänd.
Nu är det lite för höga vågor för att jag ska sitta med nosen ner i datorn. Så jag avslutar med en önskan till nästa års Almedalen:
Snälla, snälla, ge mig politiker och debattörer som vågar. Jag som skribent på Klimatgranskaren vill ha rejäla och ordentliga politiska förslag som jag kan rapportera hem om.
Lorentz Tovatt, Klimatgranskaren
PS: Vill du stötta oss så vi kan nå ut till fler? Swisha en slant till: 123 300 10 47!