Klimatgranskarens Nyhetsbrev
Denna krönika kommer från Klimatgranskarens nyhetsbrev som ges ut varje fredag. Skriv upp dig här.
”Jag vet inte om jag ska rösta i EU-valet – det kommer ju ändå inte göra någon skillnad.”
Citat: Hälften av EU:s invånare. Eller okej, vissa av de 50-60 procent som inte röstat i de senaste EU-valen har väl uppgett andra skäl. Ovanstående sägning är dock så vanlig bland icke-röstarna att jag gissar på en närapå fullkomlig uppslutning bakom påståendet.
Det suger till i magen på mig. Det suger till i magen på samma sätt som när vänner anger skäl emot att organisera sig politiskt:
”Jag vet ju inte exakt vad alla andra på demonstrationen tycker”
Det finns ett ord som är nyckeln i båda dessa citat. Ordet jag. Ett ord som är centralt i vår kultur, centralt på ett sätt som vi inte längre förstår är extremt.
Hela vår tillvaro handlar om att bygga detta jag. Mätbarheten är ett viktigt redskap. Man kan inte träffa en chef, jympaledare eller ens annan levande människa utan att ombes formulera ett mycket konkret mål. Och åtminstone ett par delmål. Tidsbegränsade. Huruvida målen uppfylls är ett mått på framgång.
Vi har appar som mäter steg, skärmtid och språkkunskaper. Ansträngning in – resultat ut. Ju mer exakt det sambandet är, desto mer meningsfull upplevs aktiviteten.
Utifrån denna logik blir nästan allt politiskt engagemang ren idioti. Så även allt klimatengagemang. Målet du har – din bild av ett gott samhälle – uppnås sannolikt inte genom någon av dina individuella handlingar. Tvärtom kommer du kanske tvingas ha mål som du aldrig uppnår. Oavsett hur väl du presterar. Även om du går upp klockan fyra 9 juni och röstar på exakt rätt parti utan att kryssa i fel ruta så kan valresultatet bli katastrof. Du kan demonstrera tills du stupar utan att din fråga uppmärksammas.
I den målstyrda individualismen har alltså demokratin ingen plats. Demokrati förutsätter tankemässiga redskap som vi nästan har förlorat: Vad ska vi göra? Vi:et är närmast demoniserat idag. Det känns radikalt att föreslå en sådan upplösning av jaget. Att tillåta sig deltagande i en gemensam handling innebär viss kontrollförlust. En otänkbarhet i vår så precist kontrollerade tillvaro.
Ironiskt nog ger rädslan för kontrollförlust en ännu större kontrollförlust. Du är nämligen, oavsett om du tänker att du är det eller ej, en del av ett vi. Du kommer inte undan. Vi:et kan rösta grönt, rösta fascistiskt eller inte rösta alls – men det finns alltid.
Liksom ett mycket litet barn måste Vi:et få självmedvetande. Jag-känslan hos barn tar nämligen form vid ungefär tre års ålder.
Just denna jättebebis råkar ha extremt mycket makt. Makt att utrusta EU med en stark klimatpolitik. Eller ja, skulle ha den makten om hen visste om sin existens. Annars finns det gott om andra krafter som bestämmer över bebisen när tillfälle ges. Big oil och Orbán kommer gärna in som självutnämnda förskolepedagoger.
Det är dags att växa upp nu. Helst innan söndag.
