Lodjursjakten är igång och i år är den rekordstor. Trots att lodjuret är fridlyst och har statusen sårbar på svenska rödlistan ska hela 14% av stammen skjutas, något som kritiserats av miljöorganisationerna.
Lodjuret är inte bara fridlyst utan också upptagen på CITES-lista för att tackla handeln av utrotningshotade djur. CITES är ett internationellt avtal mellan regeringar med syftet att säkerställa att internationell handel med exemplar av vilda djur och växter inte hotar artens överlevnad.
I Sverige får lodjuret ändå jagas. Jägarna får dessutom behålla både skinnet och kraniet, vilket också gäller jägare som kommer från EU som alltså får ta med sig skinnet och kraniet hem till sina länder. Vid export av jakttroféer utanför EU kan jägare ansöka om ett tillstånd från CITES via Jordbruksverket. Detta har resulterat i en jaktturism där troféjägare från andra länder ansluter sig till den svenska licensjakten i hopp om att få skjuta lodjur.
Alla som medverkar i licensjakten behöver registrera sig hos Naturvårdsverket. Klimatgranskaren har begärt ut registret från myndigheten och kan nu berätta att 365 utländska troféjägare har anmält sig till jakten. Utöver dessa semesterfirare medverkar också 11 592 svenska jägare i lodjursjakten.
Varning för otäck läsning.
När lodjuret är skjutet flår jägaren djuret direkt i skogen och får ta med sig skinnet hem. Därefter måste en person från Länsstyrelsen åka ut och kontrollera och rapportera kroppen för att säkerställa att allt ”gått rätt” till. Den flådda kroppen skickas sen till SVA (Statens veterinärmedicinska Anstalt) för obduktion. Jägaren kan mot en kostnad på 1100 kr begära att få tillbaka det kokade kraniet som då skickas hem till jägaren. Förra året betalade 9 av 10 jägare denna summa.
Detta får oss att undra om lodjursjakten handlar om nytta eller nöje.
