Klimatgranskarens nyhetsbrev
Detta är en krönika från Klimatgranskarens nyhetsbrev. Prenumerera här!
En groda i ljummet vatten som långsamt värms upp. Vattnet värms så långsamt att grodan inte märker det, och temperaturen blir till sist dödlig.
Grodan är en av de mest kända liknelserna för global uppvärmning. Den före detta presidentkandidaten Al Gore använder den i sin film ”En obekväm sanning” för att poängtera hur mänskligheten liksom grodan är blind för långsamma förändringar. Oavsett hur farliga förändringarna är.
Den här grodan har följt mig genom livet. Människans minne är visserligen bättre än grodans – men är mänsklighetens? Mina historier om att ”man kunde bada i Östersjön” kommer för mina barn vara lika gaggiga som min morfars ”dagliga skidturer”. Jag minns inte de där snötyngda granarna i mars. Och mina barn kommer inte att minnas havsbad i juli.
Grodans korta minne utnyttjas flitigt i debatten. Enstaka snöflinga och man fullkomligt drunknar i tröttsamma kommentarer med undertoner av mer eller mindre subtil klimatförnekelse. Lena Andersson har en bra semester på Sicilien så extrembränderna är alarmistiskt nonsens. Ordförande för klimatmötet COP28 påstår att utfasning av fossila bränslen kommer att ta världen ”tillbaka till grottorna”.
På de sjukhus i Uppsala och Stockholm där jag har arbetat saknas rutiner för att informera om samband mellan luftföroreningar och sjukdom. Trots tusentals förtida dödsfall årligen, nedsatt lungfunktion hos spädbarn och ökad risk för demens. Inte ens om patienten bor på Hornsgatan och har fått sin tredje hjärtinfarkt. Den gången jag lyfte frågan fick jag höra att det var ”grymt” mot patienten att ”skuldbelägga”. Jag förstår. Men grodan sitter där den sitter.
Eller? ”En öronbedövande kakafoni av brutna rekord” enligt Petteri Taalas, generalsekreterare för världsmeteorologiska organisationen. Rekordhöga temperaturer, rekordhöga nivåer av växthusgaser, rekordhöga havsnivåer, rekordlåg havsis i Antarktis.
Ändå, mitt i all sorg; något i mig vill känna hopp.
För frågan om ifall vi kan vända klimatkrisen är inte naturvetenskaplig – ur ett naturvetenskapligt perspektiv är det ingen tvekan om att miljöförstöring kan avbrytas. Frågan är samhällsvetenskaplig, eller kanske ännu mer: Psykologisk. För att klimatkrisen ska kunna lösas så måste den i första hand finnas – inte bara i vetenskapen utan framför allt i människors medvetanden. Och 2023 borde ha lyckats med detta.
Grodan har dåligt minne. Men visst (snälla, snälla säg ja) känner den ändå när man häller kokande vatten rakt i huvudet på den?
