Detta är veckans krönika från Klimatgranskarens nyhetsbrev. Prenumerera du med!
Det har hittills varit en tuff vinter för alla tågpendlare. Inte mindre än 224 tåg har ställts in mellan Stockholm och Uppsala bara under januari. Samma sak gäller för var tredje SJ-tåg mellan Stockholm och Göteborg.
Att klaga på järnvägen har blivit något av en svensk folksport. Hur kan det vara så uselt? Hur kan vi, 2024, ha en situation där tågen slutar gå stup i kvarten? Där man inte vet om man kommer fram, eller ens om man kommer iväg?
Signalfel, bristande fordonsunderhåll, långa köer till avisning, banarbeten, fel på växlarna, flaskhalsar till följd av enkelspår. Ja, förklaringarna är många.
Men förklaringen kan också sammanfattas så här: Järnvägen har misskötts av politiker under decennier. Samtidigt som svenska folket vill åka tåg som aldrig förr har man från politiskt håll konsekvent prioriterat ner järnvägen.
För två år sedan varnade Trafikverket för att det var fullt på många av de populäraste sträckningarna. Det gick helt enkelt inte att trycka in fler tåg.
När det är proppfullt på spåren blir systemet mer sårbart. Varje störning får stora konsekvenser eftersom andra tåg ligger bakom och påverkas. Det går inte heller att ”hämta in” förseningar. Det behövs helt enkelt fler spår, och det nu.
Vad har då hänt sedan dess? Jo, ett av de första beslut den nya regeringen tog hösten 2022 var att avbryta arbetet med att bygga nya stambanor mellan Sveriges storstäder. Den viktigaste åtgärden för att öka kapaciteten i spårsystemet drogs plötsligt bort.
Därefter tog regeringen beslut om att sänka stödet till tågunderhåll och i stället lägga på vägar. Alltså raka motsatsen mot vad som skulle behövas för att få ordning på tågkaoset.
Behöver jag nämna att man också beslutat om att kraftigt subventionera bensin och diesel, samtidigt som den ekonomiska krisen tvingat fram höjningar av tågbiljettpriserna i många regioner?
Som upprepade slag i magen på alla som vill resa mer klimatsmart.
Det märks att tåg är något som engagerar enormt. Några av våra mest lästa artiklar på Klimatgranskaren handlar om nya tågsträckningar i Europa eller om länder som infört billigare tågbiljetter.
Folk ÄLSKAR tåg.
Så varför satsas det inte mer på tåg då?
Jag tror att det som krävs är en politisering av pendlarnas ilska. Att bara vara förbannad gör inte så stor nytta, mer meningsfullt är att rikta sin ilska mot något som går att förändra. Och de goda nyheterna är just det: Det GÅR att förändra. Men då krävs en rejäl omprioritering av politiken.
Vi behöver helt enkelt ett tåguppror i Sverige.
En rörelse som kräver att politiken börjar prioritera järnvägen igen.
Vem startar en sån?
