Klimatgranskarens nyhetsbrev
Detta är veckans krönika från Klimatgranskarens nyhetsbrev. För att prenumerera, klicka här.
”Ni måste sluta mobba Romina”. ”Det är ändå SD som bestämmer”. ”Hon gör säkert sitt bästa, stoppa dreven”
Den här typen av kommentarer haglar in när man önskar klimatministerns avgång. Eller ens kritiserar henne. Eller ens kritiserar den avsaknad av klimatpolitik som hon står för. Inget gör mig mer ursinnig. I egenskap av ung, i egenskap av kvinna och i egenskap av vad-fan-som-helst-utom-SD:are.
Att inneha posten som klimatminister innebär inte automatiskt politisk makt över klimatfrågan. Naturligtvis måste man kompromissa med sin regering, med andra starka aktörer och med den av Pourmokhtari så ofta påtalade verkligheten. Naturligtvis är det så. Men att inneha posten som klimatminister innebär automatiskt, definitionsmässigt och ofrånkomligen ansvar för klimatfrågan. Och det är något annat. I det uppdraget innebär bland annat att, om man själv inte har makten, berätta var den ligger. Det innebär också att vara ärlig med när allt håller på att gå åt helvete.
Att som medborgare och journalist utkräva ansvar från klimatministern är att behandla henne som en klimatminister. De ”välmenande” personer som vill ”stoppa dreven” behandlar henne som någon som inte är (inte kan vara?) klimatminister. Allra argast blir jag därför när dessa kommentarer handlar om att hon faktiskt bara är en ung tjej, och heja unga tjejer! Man vill inte erkänna Pourmokhtari’s ansvar för klimatfrågan därför att hon är en ung tjej. Det är, i omtänksamhet paketerad, åsikten att en ung tjej inte kan vara klimatminister.
Vi måste också backa bandet. Varför kräver vi Romina Pourmokhtari’s avgång? Ingen kräver Jimmie Åkesson’s avgång, oavsett hur inhumana, världsfrånvända eller smygfascistiska saker han säger. Tycker vi mer om Åkesson än Pourmokhtari? Svaret är att vi tror på att Åkesson’s värderingar är exakt lika ruttna som politiken han för. Hans parti rötter i nazismen och han pratar mer än gärna om sina hjärtefrågor med alla som orkar höra på.
Pourmokhtari kommer däremot från ett liberalt parti som tidigare har haft en faktisk klimatpolitik. Och om man tittar tillbaka bara ett par år fanns ett genuint engagemang för klimat hos henne. Det är därför vi ständigt letar tecken. Tecken på att hon lider av sitt ansvar för ett Sverige som backar i klimatfrågan.
När Pourmokhtari undviker att prata om klimatfrågan med journalister är det därför inte nödvändigtvis agg eller fördömande som skapar starka reaktioner hos miljörörelsen. Det är kanske hopp. Vi anar diskrepansen mellan nuvarande klimatpolitik och Pourmokhtari’s egentliga värderingar.
Så kalla oss blodhundar. Men när vi fått upp vårt spår och ger upp ett jaktskall så minns vad det är vi vittrar. Vi vittrar en Pourmokhtari som är obekväm med att köra klimatet i botten. Vi vittrar tvivel och därmed en allierad som slagit sig själv i politiska bojor. Det kanske bara är önsketänkande, det kanske är naivt. Men när vi kräver Pourmokhtari’s avgång är det inte för att vi hatar henne. Det är för att vi respekterar henne, eller åtminstone vill göra det.
