KG:s nyhetsbrev
Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev här. STÖTTA Klimatgranskarens ideella arbete, swisha valfri summa till: 123 300 10 47!
Minns du klimatpolitiken i vårt land för inte så länge sedan? Bara på andra sidan av det senaste riksdagsvalet? Innan tunga och tråkiga nyheter om svensk klimatpolitik duggade så tätt som de gör nu?
Det var en tid när Sveriges klimatpolitik bröt ny mark, med reformer som det klimatpolitiska ramverket, bonus malus och klimatklivet. Utsläppen minskade. Sverige reste ned till klimatförhandlingarna med högt förtroende och var en spelare att räkna med, anförtroddes framskjutna rollerr och spelade ibland faktiskt en avgörande roll i internationella klimatförhandlingar. Nya Zeelands Gröna parti döpte en kampanj för 100 procent förnybart till Let’s beat Sweden.
För att göra jämförelsen med ett klassrum satt vi långt fram, lyssnade och gjorde vårt bästa för att förstå problemet och svara på de svåra frågorna. Deltog aktivt i grupparbetet. Vi ingick regelbundet i en coalition of the willing med de andra som ville göra mer, som var rastlösa och förstod att det var bråttom. Allt var såklart inte frid och fröjd med klimatfrågan i stort, men Sverige var en positiv kraft i att hitta lösningar och komma framåt tillsammans.
Klipp till idag. Vi har tagit på oss hoodien, dragit upp luvan och flyttat 4-5 rader bakåt i klassrummet. Dyker ibland upp för syns skull, men skolkar från den riktiga och viktiga insatsen – att fixa klimatkrisen.
Reformerna som ska sänka utsläppen rivs upp eller försvagas en efter en. Utsläppen ökar. Det klimatpolitiska ramverket respekteras inte. Regeringens egen huvudstrategi – elektrifieringen – bromsar in kraftigt. När regeringen nu för tiden reser ner till COP är gapet mellan självbilden och andra länders bild av vår klimatpolitik avgrundsdjup. Let’s maybe, hm… beat someone else, tänker de nog i Nya Zeeland, medan den svenska regeringen ritar upp planerna på dyr, avlägsen och icke förnybar kärnkraft.
Att ett av världens rikaste länder (jo vi ligger fortfarande i toppen) med några av de högsta utsläppen (jo vi ligger i toppen där också, om man räknar på rätt sätt) abdikerar från klimatambitionerna – både nationella och internationella – inspirerar exakt ingen.
Att Sverige inför vår tids största utmaning gått ner sig så fullständigt är bara sorgligt. När klimatministern dessutom har mage att skylla sina tillkortakommanden på väljarna vet jag inte om jag ska skratta, gråta eller kasta något i väggen.
De sa att de skulle få “ordning på klimatet” under ledning av “det nya miljöpartiet”. Men när jag ser Kristersson, Pourmokhtari, Busch och gänget så ser jag bara ett gäng skolkare. Beväpnade till tänderna med rökridåer och dåliga ursäkter, men helt ovilliga att ta ansvar för den viktiga uppgift de fått.
Jag hoppas att bedömningen av dem blir därefter. Det är du, jag och alla andra som sätter betygen, nu den 9:e juni och sedan i september 2026. Missa inte chansen.
