I veckan har det avslöjats att statsministerns närmsta medarbetare PM Nilsson får böta för att tjuvfiska ål, något som Klimatgranskaren kunnat följa upp med avslöjandet att detta inte var första gången som PM fiskat den utrotningshotade arten. Vid en närmare titt visar det sig att det inte bara är PM Nilsson som är glad i ålfiske – hela regeringens politik går ut på att underblåsa den.
Men först och främst, hur illa står det egentligen till med ålen? Jo, ålen är klassad som akut hotad av Internationella naturvårdsunionen. I Sverige har antalet minskat med 99 procent sedan 1950-talet. Bilden nedan visar hur beståndet av olika ålar utvecklats över tid.
Men det akuta hotet om utrotning är ingenting som hittills fått regeringen att agera. Snarare tvärt om. På två punkter agerar regeringen i direkt motsatt riktning.
Först och främst motarbetar regeringen de regler som EU vill införa om att införa fler månader av totalförbud för ålfiske, något som fick miljöorganisationen WWF att på twitter utropa ”Pinsamt”.
Vidare pausar nu regeringen den miljöprövning som pågår av den svenska vattenkraften. Miljöprövningen syftar bland annat till att skapa fler passager för fiskar, inte minst ålar, för att öka den biologiska mångfalden. Idag är vattenkraften en av de stora bovarna vad gäller utrotningen av ålen.
Fakta
Ålens otroliga livsresa
Den europeiska ålen (Anguilla anguilla) är en fascinerande art med komplicerad livscykel och långa resor över stora delar av världen. Deras lekområde är ungefär 700 mil från Sverige, i Sargassohavet. Här kläcks ålarna hundratals meter ner i djupet, och larverna börjar strax sin färd österut med hjälp av Golfströmmen.
När de närmar sig den europeiska kusten har larverna vuxit till sig och kallas för glasålar, då de nästan är helt genomskinliga. Forskarna vet inte riktigt hur lång tid det tar för ålarna att färdas hela den här långa sträckan, men det tar troligtvis mellan 1 till 3 år.
När ålarna kommer närmare kusten och vattnet blir varmare, blir de mer gulaktiga i färgen, vilket gett upphov till deras nästa namn, gulål. Gulålarna kan stanna vid kusten, eller vandra vidare in i älvar och åar till olika insjöar. Här mognar de, färgen blir brunaktig, och efter cirka 10 till 25 år när de närmar sig könsmognad, byter de skepnad igen och kallas för blankål, silverål eller vandringsål. I det här stadiet startar de sedan sin vandring tillbaka ut till havs och hela vägen bort till Sargassohavet. Här leker de och lägger sina ägg.
Källa: WWF
