I dagarna rapporterade DN om att regeringen vill storsatsa på att minska utsläppen utomlands och räkna hem det som utsläppsminskningar i Sverige. Detta kan göras genom artikel 6 i Parisavtalet. Genom artikel 6 kan en nation alltså räkna utsläppsminskningar i ett annat land som sina egna och på så sätt betala mindre för att minska utsläppen än vad det hade kostat i det egna landet.
Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari försäkrar att det inte handlar om att köpa sig fri från ansvar, men kan hon vara så säker? Det finns mycket som pekar på att den här typen av satsningar har flera allvarliga brister.
För några år sedan framkom det att Sverige genom CDM, det system som fanns innan Parisavtalet slöts, planterat skog i Uganda vilket ledde till att lokalbefolkningen fördrevs med militär från marker de brukar i årtionden. En granskning av forskare från bland annat Stockholm Environment Institute visade att bara så lite som 15 % av alla projekt inom CDM ledde till säkra utsläppsminskningar.
Det största riskerna är att projekt som hade genomförts även utan artikel 6/CDM räknas in. Vissa länder väljer att låta bli att göra utsläppsminskningar de hade kunnat göra själva för att istället ”sälja” åtgärden genom artikel 6/CDM-systemet. Andra länder hindras istället från att nå upp till sina egna klimatmål då rikare länder köper upp alla billiga utsläppsminskningar.
I Sveriges klimatmål finns det reglerat hur mycket av utsläppsminskningarna som faktiskt får komma ifrån så kallade ”kompletterande” åtgärder men det vore olyckligt om detta användes som en ursäkt för att sänka Sveriges egna klimatambitioner.
