Avslöjar: Så lurade oljebolaget EU för att kunna elda mer olja – med dina pengar

“Sverige tvingas elda med smutsig olja eftersom den rödgröna regeringen lade ner kärnkraften”. Du kanske känner igen citatet? Det – och hundratals varianter av det – var en bärande del i flera partiers valkampanjer. I centrum för dispyten befann sig ett tyskt fossilbolag som satt i system att med juridikens hjälp försena länders klimatomställningar. Bolaget heter Uniper, och frågan är om inte hela cirkusföreställningen gått exakt som de velat. Kan det till och med vara så att de lyckades påverka valutgången? Men Sverige har aldrig “tvingats” elda olja. Tvärtom. I denna granskning kan vi avslöja hur Uniper – med hjälp och pengar från det statliga affärsverket Svenska Kraftnät (SvK) – lyckats lura EU-systemet för att få fortsätta släppa ut maximala mängder olja. 

Vi tar det från början. Allt handlar i grunden om det kontroversiella oljekraftverket i Karlshamn. Likt ett mörkt omen tornar verket med sina tre höga skorstenar upp sig för de båtar som kommer in i Karlshamns hamn, och det har det gjort sedan slutet av 60-talet. Det var egentligen bara under 70-talet som verket faktiskt användes i någon högre utsträckning för att därefter gå över till att mest användas enstaka kalla vinterdagar. Först senare blev Karlshamnsverket upphandlad som effektreserv.  

Vad är egentligen detta som kallas “effektreserv”? De flesta har missuppfattat konceptet, trott att det är elproduktion som ska kicka igång när det råder relativ brist på el. Så förhåller det sig inte alls. Det är marknadens aktörer som ska lösa frågan om tillgång och efterfrågan på elmarknaden. Det finns dessutom en rad andra åtgärder som olika aktörer kan sätta in för att lösa balanseringen av elbehovet vid varje givet tillfälle. Det är först när marknaden misslyckats och alla andra åtgärder inte räcker till som det kan bli aktuellt att starta effektreserven – det vill säga, när landets elsystem befinner sig i en rejäl kris. I motsats till vad många tror händer detta väldigt sällan. De senaste åren inte en enda gång. 

–  Karlshamnsverket har inte körts som effektreserv för Sverige utan enbart lagts i beredskap eller minimikörning. Verket har dock körts för Polens räkning vid ett tillfälle, säger Tania Pinzón, ställföreträdande enhetschef på Svenska Kraftnät till Klimatgranskaren. 

Däremot har Karlshamnsverket eldat väldigt mycket mer olja de senaste åren jämfört med vad man brukar göra. Men alltså inte i egenskap av att vara effektreserv, utan för att sälja el till marknaden. 

Uniper själva, som även äger kärnkraft i Sverige och som var delägare i några av de reaktorer som stängt de senaste åren i Sverige, skyller sitt eldande på just nedlagda reaktorer. Detta gör de trots att Karlshamnsverket eldade väldigt lite under alla de år då reaktorerna faktiskt stängde (2015, 2017, 2019 och 2020), men däremot började elda väldigt mycket mer när elpriset stack iväg i samband med att Putin började använda Gazprom för att bedriva utpressning mot EU.

Det som alltså hänt de senaste åren är att Uniper gång på gång eldat olja av rent marknadsmässiga skäl och därefter varit ute i media och bildat opinion för kärnkraft. Och – det är nu det börjar bli skumt – de har gjort det med statens pengar i ryggen. Sedan Unipers avtal om Karlshamnsverket som effektreserv skrevs på 2017 har bolaget erhållit flera hundra miljoner kronor från SvK. Summan är sekretessbelagd, men den som tar del av SvK:s årsredovisningar kan snabbt räkna ihop den eftersom Karlshamnsverket är det enda kraftverk som är upphandlat som effektreserv. 

För att förstå varför Unipers oljeeldning kan gå på tvärs med EU-reglerna behöver man förstå varför dessa hundratals miljoner är så viktiga. Det handlar i grunden om EU:s inre marknad, där själva syftet är att företag ska kunna konkurrera på samma villkor. Inget bolag ska vara särskilt gynnat av sin egen stat och därmed kunna konkurrera ut andra bolag. Med flera hundra miljoner i ryggen sänks tröskeln rejält för Karlshamnsverket att konkurrera på den fria marknaden och de kan därigenom sätta ett artificiellt lågt pris på den el som de levererar. De får sina basala kostnader täckta av staten, vilket gör att deras el är billigare att producera än vad den annars hade varit. Ingen annan aktör på elmarknaden har denna möjlighet. 

Hittills hade allt kunnat vara frid och fröjd, om det vore så att Uniper använde sina pengar för det de är ämnade: att ha hög beredskap för att kunna agera effektreserv när det uppstår en kris i elsystemet. Men det är alltså inte det Uniper gjort de senaste åren. De har i stället sålt sin el på marknaden och tjänat stora summor pengar. 

För att undvika en sådan situation har EU agerat. Under den tid som SvK och Uniper slöt avtal om Karlshamnsverket förhandlades det fram ett nytt krav på medlemsländerna – Elmarknadsförordningen – som bland annat hade som syfte att stoppa stater från att ensidigt gynna en marknadsaktör på det sättet Uniper varit gynnat.

Förordningen sa att en effektreserv (EU-lingo: strategic reserve) inom EU från och med 1 januari 2020 inte får delta på elmarknaden över huvud taget, förutom när det begärs som reserv. Detta kom antagligen lite som en överraskning för Uniper och SvK. Deras avtal sträckte sig förvisso till 2021, men efter det hade förordningen inneburit att avtalet inte gick att förlänga – i alla fall inte med samma förutsättningar som nu rådde. 

Och det är här som Uniper och SvK bestämmer sig för att lura EU-systemet. I direkt strid med förordningens syfte väljer man att – långt innan avtalet är på väg att löpa ut – förlänga det med maximalt antal år. Bara en och en halv månad innan EU-förordningen träder i kraft finns ett nytt och förlängt avtal och det sträcker sig nu istället till 2025. Förlängningen går inte att tolka på annat sätt än att de ville undvika EU-kraven så länge som bara möjligt. Alltså: förlängningen av avtalet innebär i praktiken att Uniper fram till 2025 ska kunna fortsätta utnyttja systemet i strid med EU:s intentioner.

Rättsläget här är något oklart. Klimatgranskaren har varit i kontakt med myndighetsexperter och forskare. De säger å ena sidan att avtalet skrevs på innan kraven från EU trädde i kraft och att Uniper och SvK därför sannolikt skulle klara en juridisk prövning av avtalet. Denna bedömning gör även Svenska Kraftnät och Uniper själva, när Klimatgranskaren varit i kontakt med dem. Samtidigt har frågan inte prövats i domstol, vilket gör experterna tveksamma till att uttrycka sig tvärsäkert. 

Uniper och SvK påstår även att avtalet är giltigt eftersom de väljer att elda för marknaden under de månader som verket inte är kontrakterade som just effektreserv. En förklaringsmodell som inte imponerar på Naturskyddsföreningens miljöjurist Josia Hort:

– Ersättningen som Uniper får från staten för att ha hög beredskap under vintermånaderna underlättar naturligtvis till att pressa kostnader även under de månader verket inte är under kontrakt. Detta skapar en snedvriden konkurrens som uppenbarligen strider mot ett av de främsta syftena med Elmarknadsförodningen, säger han till Klimatgranskaren. 

Det som Hort syftar på är att avtalet mellan SvK och Uniper ju täcker sådana kostnader som bolaget ändå hade haft om de ville driva verket för att sälja till marknaden. Ett exempel är provkörningar och liknande, aktiviteter som SvK alltså ersätter Uniper för. 

Resonemanget från Naturskyddsföreningen får även stöd från det faktum att Karlshamnsverket var nära att gå i konkurs förra gången som verket förlorade en upphandling som effektreserv. Hösten 2014 fick Uniper be till vädergudarna om en kall vinter för att det skulle vara tillräckligt lönsamt att hålla verket vid liv. Med andra ord: SvK:s ekonomiska stöd är avgörande för Karlshamnsverkets vara eller icke vara på den ordinarie marknaden, vilket alltså strider mot Elmarknadsförordningens syften. 

Det finns ytterligare ett problem för Uniper och SvK. Det handlar om det som kallas för principen om lojalt samarbete. I EU-fördraget kan man läsa följande: 

Enligt principen om lojalt samarbete ska unionen och medlemsstaterna respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen. Medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av fördragen eller av unionens institutioners akter. Medlemsstaterna ska hjälpa unionen att fullgöra sina uppgifter, och de ska avstå från varje åtgärd som kan äventyra fullgörandet av unionens mål.

Denna formulering innebär att medlemsstaterna (och därmed även deras myndigheter och affärsverk) behöver agera så snart som möjligt för att det som EU beslutar sig för ska börja gälla i det egna landet. Det innebär att Unipers och SvK:s metod att medvetet köpa sig tid för att komma undan de nya kraven inte går i linje med grundläggande EU-principer. De visste att nya krav var på väg men valde aktivt att under så många år som möjligt komma undan dessa, genom att förlänga avtalet med Karlshamnsverket. I ett mail ställde vi därför följande två frågor till Uniper:

Varför gjordes denna förändring så nära inpå den nya förordningen? Anser ni att det är en rimlig ordning att ett bolag med statsstöd i form av ersättning för att vara effektreserv kan tjäna stora summor på att samtidigt delta i den ordinarie elhandeln?

Svaret kom snabbt, på båda frågorna: 

– Det får du ta med Svenska Kraftnät, skriver presschef Torbjörn Larsson.

När vi hörde av oss till SvK fick vi mer omfattande svar. 

Varför gjordes denna förändring så nära inpå den nya förordningen? 

– Anledningen var att vi önskade säkerställa att det skulle finnas en effektreserv då vi såg ett behov av en sådan. Vid tiden för ikraftträdandet av regelverket fanns förvisso det övergripande regelverket på plats men det saknades fortsatt metoder och andra förutsättningar för att en ansökningsprocess om en strategisk reserv skulle kunna göras, skriver Tania Pinzón, ställföreträdande enhetschef på Svenska Kraftnät till Klimatgranskaren.

Det ursprungliga avtalet löpte till mars 2021, vilket gör att SvK hade god tid på sig att göra en ny upphandling även efter det att den nya förordningen trädde i kraft. I sådana fall hade man kunnat uppfylla de krav som EU uppenbarligen ville ställa på sina medlemsländer. Varför gjordes inte detta?

– Nya regelverk tar tid att implementera och bedömningen var att det fanns en risk att vi skulle kunna stå utan effektreserv om vi inte utlöste optionen. Processen att få en strategisk reserv eller en kapacitetsmekanism godkänd av EU är inte snabb. En period om 1,5 år kan tyckas lång tid men är inte nödvändigtvis det i dessa sammanhang, skriver Tania Pinzón. 

Samtidigt verkar just upphandling av effektreserv gå betydligt snabbare än vad Pinzón och SvK vill påskina. Den upphandlingsperiod som SvK genomförde och som Uniper vann 2017 sträckte sig mellan november 2016 till februari året därpå. En upphandlingsprocess på mindre än fyra månader. Det hade med andra ord sannolikt inte varit ett problem för SvK att genomföra en ny upphandling – denna gång i linje med det regelverk som EU beslutat om. 

Elmarknadsförodningen innehåller fler obehagliga överraskningar för Uniper och SvK. Där sätts nämligen ett tak för mängd utsläpp som kan tillåtas från en anläggning för att den ska få ingå i effektreserven – max 550 gram koldioxid per kWh. Problemet? Karlshamnsverket släpper ut 653. Så när Uniper och SvK lurade EU-systemet gjorde de det inte bara med ett verk som inte bör få sälja el till marknaden utan som dessutom släpper ut för mycket. 

Sammanfattningsvis: elmarknadsfrågor är komplicerade, EU-förordningar likaså. Om det är något man ska ta med sig från hela den här texten är det den rent moraliska frågan som Uniper inte vill svara på. Det vill säga, är det rimligt att våra skattepengar ska gå till att bränna olja mitt i en klimatkris trots att de dessutom är avsedda att hjälpa till när det är kris? För det är precis det som just nu sker.