”En grotesk spegelsal av rödgrön klimatpolitik”

Ibland fantiserar jag om hur Tidögänget tog fram sin klimatpolitik. Jag föreställer mig att de satte sig ned tillsammans. De skrev en manual.

Steg ett: Skapa ett hat mot rödgrön klimatpolitik. Lägg extra fokus på Miljöpartiet, som inte har Socialdemokratins historiska tyngd eller breda väljarbas men som ändå är tidigare regeringsparti. Hatet får mer än gärna vara personligt. Många av de klimatengagerade politikerna är kvinnor vilket underlättar.

Inledningsvis kan hatet baseras på de rödgröna klimatåtgärder som har varit impopulära. Men när hatet har etablerats en smula, och en nidbild har kommunicerats, kan även den politik som känns kompatibel med nidbilden klistras på motståndarna. Plastpåseskatten exempelvis. Visserligen kom förslaget från Liberalerna – men det är ju ändå miljöpartistisk politik.

Kom ihåg underdog-perspektivet: Så länge rödgrön klimatpolitik anses komma från en förtryckande elit är hatet lättare att acceptera.

Steg två: Föreslå och genomför alltid motsatt klimatpolitik mot vad en rödgrön regering hade gjort. Eller, för all del, vad ”Miljöpartiet” hade gjort. Det är som sagt inte nödvändigt att de rödgröna partierna gör något alls. När nidbilden är tydlig nog kan den börja leva ett eget liv, alldeles frikopplad från de verkliga partierna.

Ungefär så måste manualen se ut. På något annat sätt kan jag inte begripa vad Tidöpartierna pysslar med. De motsätter sig nämligen klimatpolitiska förslag på ett ofattbart sätt. Kärnkraft ska byggas oavsett vad de ekonomiska kalkylerna visar. EU:s lagförslag om hållbar produktion motarbetas ”för att minska företagens administrativa börda” – trots att Ikea, Volvo och Sveriges andra storföretag stöttar lagförslaget. Järnvägarna är så eftersatta att till och med NATO klagar. Svensk import av rysk gas fortsätter till övriga Europas förfäran att driva det ryska krigsmaskineriet.

I det sistnämnda fallet har man till och med arrogansen (eller anständigheten) att vara öppen med orsaken: Moderaternas närings- och energipolitiska talesperson Carl-Oskar Bohlin motiverade beslutet med att man inte vill legitimera miljöpartistisk politik.

Offentliga besparingar, näringslivets goda minne, NATO och att stoppa ryssen. Vi pratar om några av högerns favoritgrejer i hela världen. Men den perversa fixeringen vid att inte vara sina motståndare är viktigare.

För en tid sedan testade Lorentz på KG-redaktionen att skriva ”Testar kommentarsfältet: Kärnkraft är dåligt” på sitt X-konto. Det var ett test på hur många av de hatiska ”kommentarerna” som egentligen är bottar. Väldigt många, föga chockerande. Ibland önskar jag att oppositionen testade Tidögänget på samma sätt. Föreslog något helt självklart, som att cykling till jobbet ska vara lagligt – och se om Ulf Kristersson genast tog kampen mot cykelpendling. Eller föreslog något förjävligt, som fortsatt subvention av fossila bränslen.

För de rödgröna är situationen naturligtvis hårresande. Men för den som röstar blått måste väl situationen också vara… obehaglig? Hela klimatdebatten handlar ju om Miljöpartiet. De har faktiskt kommit att dominera svensk klimatpolitik. Fast inverterat.

Huruvida en åtgärd är ”miljöpartistisk” eller ej avgör dess rimlighet. Klimatministern sitter i djupintervju och vill bara prata om all rödgrön klimatpolitik som gudskelov är borta. 30 minuter går och på något sätt blir de kommande årens utsläppsökningar också Miljöpartiets fel. Någon ny klimatpolitik finns inte.

I en grotesk spegelsal av rödgrön klimatpolitik utspelar sig obegripligheter. Man försöker förstå. Och det är svårt, men inte därför att den klimatpolitiska manualen är komplex. Utan därför att den är skrämmande simpel. Klimatpolitik får gärna vara dyr, farlig, skadlig, omoralisk eller obefintlig – för Tidöpartierna räcker det med att den inte är ”miljöpartistisk”.

Jorunn Fagerström, Klimatgranskaren