Klimatgranskarens nyhetsbrev
Detta är en krönika från Klimatgranskarens nyhetsbrev. Prenumerera här och missa inga nyheter.
Just nu skrivs nya kapitel i klimathistorien så snabbt att det är svårt att hänga med. Monsterorkanen Milton slår i detta nu med full kraft mot Florida i USA. De chockhöga temperaturerna i världshaven ”dopar” ovädren och förstärker den dödliga effekten. Samtidigt rasar skogsbränder i Amazonas och skoningslös torka i södra Afrika.
Det är sorgligt att leva mitt i detta mörka kapitel, särskilt när vi vet att det här är resultatet av gamla utsläpp. De utsläpp som sker nu, som är ännu högre, har vi ännu inte sett effekten av.
Och så detta: De politiska kommentatorerna tycks vara inne på att de extrema väderhändelserna kan gynna Donald Trump i det amerikanska presidentvalet.
Va? Hur i hela fridens namn skulle extrema klimatkatastrofer kunna gynna en total klimatförnekare? En kandidat som vill slakta allt stöd till klimatåtgärder och borra efter olja utan en tanke på framtida katastrofer?
Problemet är detta: i ett politiskt klimat där klimatfrågan knappt existerar blir orkaner, skogsbränder och extremvärme enbart kriser som makthavarna ska hantera där och då. Som kräver en stark ledare. Eller händelser som öppnar för att sprida desinformation och kaos.
Det finns alltså ingen automatik i att människor kommer lockas av ett budskap om att stänga oljekranen för att få stopp på katastroferna, även om det finns överväldigande forskning som visar på sambandet.
Vad ska man göra då?
Jag tror att det enda man kan göra är att ladda frågorna politiskt. Den som vill åstadkomma en förändring måste våga peka på vad som orsakar klimatkatastroferna och vem som bär ansvar för det. Även i lägen där det är obekvämt. Även i lägen där väldigt många människors spontana reaktion kommer vara negativ.
Det kan inte enbart vara upp till forskare att påpeka detta. Våra tyngsta makthavare har ett ansvar att tala klarspråk. Och det räcker inte med att gröna partier gör det. Alla progressiva krafter behöver resa sig upp och säga det obekväma.
Det finns en ryggmärgsreflex hos nästan alla politiker att inte politisera katastrofer. Man ska fokusera på att lösa de akuta problemen och inte sätta igång konflikter, man ska inte kunna beskyllas för att vinna politiska poänger.
Men då tänker jag så här: katastroferna kommer bara bli värre och värre ju mer vi släpper ut. Att påpeka det är inte att politisera.
Tänk om det enda som kan få oss att stänga oljekranen är en insikt om att de fossila bränslena faktiskt har potential att skada oss, storskaligt och brutalt?
Och tänk om den enda gång vi till fullo kan ta in vidden av en katastrof, är just när den sker?
