Klimatgranskarens nyhetsbrev
Detta är veckans krönika från Klimatgranskarens nyhetsbrev. För att prenumerera, klicka här.
Regeringens omtalade klimathandlingsplan blev som bekant ett rejält magplask. Den plan som regeringen själva spelat upp så mycket visade sig helt missa klimatmålen och snarare innehålla ett fåtal vaga utredningar snarare än konkreta åtgärder.
Men redan innan planen presenterades hade ett utkast av en tidigare version läckt till DN:s klimatreportrar. I det utkastet fanns mer konkreta och kraftfulla åtgärder. Men det var innan SD fick sätta sin prägel på planen. För när den slutgiltiga versionen presenterades saknades åtgärderna och resultatet ser vi nu svart på vitt: en regering som sänkt ambitionerna så mycket att den helt missar de mål som tidigare låg inom räckhåll.
Man kan ta väldigt många exempel som det ovanstående. När regeringen avskaffade elbilsbonusen – vilket nu sinkar den elektrifiering som regeringen annars talar sig så varm för – så var det efter SD-krav. När regeringen skrotade planerna på ett nytt och mer rättvist reseavdrag som inte satte pengar i fickorna på rika SUV-ägare i Djursholm, så var det efter SD-krav. När regeringen helt abdikerade kring klimatkraven på drivmedel – det som var den slutgiltiga spiken i kistan för de svenska klimatmålen – så var även det efter SD-krav.
Nu senast kunde vi på Klimatgranskaren skriva om att SD:s krav om minskat fokus på de globala hållbarhetsmålen fått effekten att regeringen systematiskt börjat stryka sådana formuleringar ur direktiven till myndigheterna.
Mönstret upprepar sig. Det finns en politisk kraft som dirigerar nedmonteringen av svensk klimatpolitik och det är inte det parti som innehar klimatministerposten.
Så varför accepterar Liberalerna och klimatminister Romina Pourmokhtari detta? Framförallt när Pourmokhtari själv lovat att avgå om klimatmålen missas. Det är obegripligt.
En normal politisk logik hade sagt att de kan tänka sig att svälja nedmonterad klimatpolitik eftersom de vinner så mycket andra politiska segrar i samarbetet att de anser det vara värt det.
Men även det argumentet är svagt, av det trista skäl att de liberalpartistiska avtrycken i den övriga politiken ju lyser med sin frånvaro. Visitationszoner och angiverilager stinker ju inte direkt liberalpartism.
Tyvärr går det nog inte att sluta sig till annat än att L helt enkelt prioriterat maktställning före innehållet i politiken. De är villiga att montera ned klimatpolitiken i utbyte mot att ett gäng liberalpartister får fina titlar på Regeringskansliet.
