Jag blir ursinnig varje gång jag ser partinamnet Liberalerna. Jag definierar mig inte ens som liberal. Ändå får jag en impuls att protestera mot detta icke-liberala partis anspråk på begreppet. Inte minst när det gäller klimatfrågan.
Hur är rätten till liv förenlig med naturkatastrofer, flykt och kris till följd av ökade utsläpp? Hur är äganderätten förenlig med alla de hus som blir förstörda i klimatkrisens spår?
Att Liberalerna är icke-liberaler blir väldigt tydligt när de hela tiden måste bättra på utklädnaden. Tidpunkten för namnbytet till Liberalerna är skrattretande. Partiet vände ryggen åt flyktinghjälp och fri rörlighet. De började samarbeta med auktoritära och konservativa partier. Devisen är; ”Tell, don’t show”. Om politiken är en maskerad får Liberalerna underkänt. ”Vad jag är utklädd till? Det ser du väl? Jag har ju skrivit Vampyr på t-shirten”
Utklädnaden går tyvärr inte hem. Vad göra? Gå tillbaka till liberal politik? Självklart inte! Istället ska man närma sig SD ännu mer. Däremot kan mer krut läggas på att piffa upp den liberala maskeraddräkten.
Här kanske Johan Pehrson drog ihop en mysig workshop. Fantastiska idéer flödade säkerligen. Ska de byta namn till Liberalliberalerna? Låta Romina Pourmokhtari skriva en ny Frankenstein? Ha en stor fest med tema franska revolutionen?
De landade i att gräva upp Selma Lagerlöf. Innan hon för 85 år sedan avled var hon en av medgrundarna till Folkpartiet. Nu lanserar Liberalerna ”Vision Selma”. Visionen uppfattas av många som ett närmande av SD. En central aspekt är att tillväxt ska gå före klimat.
Var detta Lagerlöfs hjärtefrågor? Nja. Selma Lagerlöfs viktigaste fråga verkar ha varit kvinnlig rösträtt. Men hon brann även för flyktingars rättigheter. Så pass att hon svartlistades av Goebbels efter att 1933 ha undertecknat ett upprop för judarna i Tyskland. Att engagemang för flyktingars rätt nu gör henne till frontfigur för samarbete med SD är illamåendeframkallande.
Selma Lagerlöf var faktiskt också på många sätt en pionjär i miljökampen. Hon protesterade högljutt mot bland annat utdikning av våtmarken. Oron för naturen återspeglas i hennes sagor. I berättelsen om Nils Holgersson möter vi den svältande storken Ermenrich:
”Ingen mat kunde han numera få i Skåne. Skåningarna höllo på att tillägna sig all hans egendom. De dikade ut hans sumpmarker och odlade hans mossar. Han ämnade flytta från detta land och aldrig mer komma tillbaka.”
Stackars Selma är död och kan inte försvara sig. Hon är nu skamlöst annekterad av ett parti som påstår sig värna individens fri- och rättigheter. I hennes namn ska politik genomdrivas som verkar vara rena motsatsen till mycket av det hon själv stod för. Äganderätt? I Liberalernas Sverige äger man inte ens sitt eget namn.
