Det var i en poddintervju med tidningen Bloomberg i februari i år som miljöminister Romina Pourmokhtari yttrade de bevingade orden:
Om det blir så att jag som klimat- och miljöminister inte kan skapa den förändring jag vill se, då kommer jag att lämna regeringen och mitt parti kommer att lämna regeringen.
Frågan är vad som krävs för att måttet ska anses rågat. Hela det senaste året har varit en lång kavalkad av bakslag för miljöministern med kraftigt sänkta skatter på utsläpp, nedskärningar i klimatbudgeten och försäkringar om att hålla SD borta från klimatinflytande som sedan fått dras tillbaka.
Men de senaste veckorna har några händelser inträffat som på ett dramatiskt sätt borde slå i de sista tre spikarna i klimatkistan:
1. Klimathandlingsplanen som har lyfts fram som regeringens stora lösning på klimatfrågan blir bara en urvattnad skrivelse. Det blir inga skarpa besked för riksdagen att rösta om.
2. Tidöpartiernas nya budget släpptes, och samtidigt kom beskedet om att utsläppen härmed ökar med ytterligare nästan 10 miljoner ton.
3. Gårdagens läcka om att regeringen nu planerar att skrota de svenska klimatmålen.
Initiativet till att runda de nationella målen uppges komma från statsminister Ulf Kristerssons (M) kontor, enligt Altinget. Stödet sägs vara starkast hos SD, och motståndet störst inom L. Det är svårt att tolka detta på något annat sätt än att miljöministern blir överkörd i sin viktigaste fråga.
Trots detta talar i dagsläget ingenting för att miljöministern faktiskt kommer leva upp till sitt löfte. Utsläppen ökar, klimatmålen tas bort, klimathandlingsplanen krymper till en tummetott. En vanlig torsdag i slutet av september på klimatdepartementet.
