Det skaver något fruktansvärt när Pourmokhtari pratar om klimaträttvisa

Klimatministern använder ofta begreppet rättvis omställning i samband med prat om reduktionsplikten. I veckans krönika resonerar Klimatgranskarens Yrsa Lindberg kring hur tondövt det är.

Yrsa Lindberg

create 2024-03-01 update 2024-03-01

fact_check Klimatgranskarens Nyhetsbrev

Denna krönika kommer från Klimatgranskarens nyhetsbrev som ges ut varje fredag. Skriv upp dig här.

Förra veckan ställde Romina Pourmokhtari äntligen upp i det tuffa intervjuprogrammet 30 minuter i SVT. Eftersnacket har framförallt handlat om att den utredning som ska komma med förslag på åtgärder som ska ersätta reduktionsplikten, inte kommer förrän år 2027. Alltså när en ny regering tillträtt. Trots klimatkrisens allt mer brådskande natur har regeringen inte bråttom att minska utsläppen.

Jag förvånas inte längre av Tidöpartiernas klimatmisslyckanden. Det som stannade hos mig var begreppet rättvis omställning. Ministern använde det i en av sina många haranger. Och det skavde. Som fan.

Det är inte första gången. Jag har flera gånger noterat att Pourmokhtari nämner rättvisa när hon pratar om sänkta priser på bensin och diesel. Ingen reagerar. Det får alltid passera.

En rättvis omställning innebär att de som släpper ut mest ska minska mest, att kostnaderna för omställningen ska fördelas rättvist och efter bärkraft, samt att stöd ska ges till de som behöver hjälp för att hänga med i omställningen. Ingen ska lämnas efter. Det här går att applicera på både länder och individer. Idag är det de som minst orsakar klimatförändringarna som drabbas hårdast av dess konsekvenser. Och inte bara det. De blir inte hörda, de får inte vara en del av lösningarna, och i många fall drabbas de också av omställningen. Exempelvis urfolk som mördas eller tvingas bort från sina marker i jakten på sällsynta jordartsmetaller. Att skydda de som drabbas, säkerställa att ingen lämnas utanför och lägga ansvaret där det hör hemma kallas också klimaträttvisa.

Begreppet har kommit upp i den politiska debatten tack vare de klimat- och människorättsaktivister som outtröttligt belyser orättvisan. Det är samma aktivister som regeringen och Sverigedemokraterna gång på gång målar upp som säkerhetshot. Samma aktivister som klimatministern vägrar att träffa. I en ny rapport är FN:s specialrapportör för miljöförsvarare tydlig: Europas länder måste lägga av med förtryck och kriminalisering av fredliga protester.

Orättvisan i klimatkrisen syns globalt. Rika länder som industrialiserades tidigt har historiska utsläpp långt över andra. Sverige må (fram till nyligen) ha minskat utsläppen som sker inom våra gränser men samtidigt flyttat dem utomlands. Nu ska vi öka utsläppen i Sverige för första gången på 20 år för att svenskarna ska få billigare bensin. Och som om det inte är nog lägger sig den svenska regeringen som bromskloss för EU-förslaget som ska pressa företagen att bete sig bättre utomlands. Hur bidrar det till en rättvis omställning?

Orättvisan i klimatkrisen syns också lokalt. Enligt siffror från SEI som DN lyfte i en artikelserie häromveckan ser utsläppen olika ut även inom Sverige. Utsläppen är – surprise – kopplade till inkomst. I Stockholms grannkommun Danderyd släpper invånarna ut mest i Sverige. Och i skånska Burlöv är konsumtionsutsläppen som lägst. Vilka tror ni står bäst rustade när vattnet tränger in i källaren via avloppet och försäkringsbolagen inte längre vill hjälpa till? Samtidigt visar en studie att rika människor använder åtta gånger mer bränsle än fattiga och därför får åtta gånger mer skattepengar i fickan när politikerna sänker priset vid pump. De som släpper ut mest får alltså mest stöd för att inte ställa om. Är det verkligen rättvist?

Låt oss zooma in ett snäpp till. I en av de finaste områdena i Stockholmsstadsdelen Östermalm, Oscars församling, där släpper invånarna ut 18 ton CO2 per person. Det är högst i Stockholm och ungefär dubbelt så mycket som genomsnittet. I området runt Bredbyplan i Rinkeby släpper invånarna ut 4 ton CO2 per person. Det är nästan fem gånger så lite, och lägst i Stockholm. I den värmekartering staden tagit fram för att se var i Stockholm det blir som varmast vid en värmebölja pekas Rinkeby ut. Vilka tror ni kör mest bil och mest gynnas av Pourmokhtaris billigare bensin?

Jag förstår vad hon menar. Eller snarare jag förstår vad Sverigedemokraterna menar, det är ju deras talepunkt från början. Det är klart att människor måste kunna ta sig till jobbet, mataffären, och sin sjuka mamma. Att vi måste hitta lösningar som minskar utsläppen och samtidigt låter människors vardag gå ihop. Men att prata om en rättvis omställning i samma mening som billigare bensin håller inte. Billigare bensin leder till ökade utsläpp som drabbar de som redan har det värst. Billigare bensin ger mest pengar i fickan till de som har råd med dyr bensin. Det kan faktiskt inte bli mer orättvist.

Om klimatministern på riktigt är intresserad av en rättvis omställning är det bara att öppna ögonen. Förslagen finns därute. I Frankrike erbjuder de billig leasing av elbil till de som har en årsinkomst på under 164 000 kr om året. I Tyskland kan man köpa ett kort till all kollektivtrafik i hela landet för 500 kr i månaden. En studie som kom i veckan visade att ett liknande kort i Sverige skulle kosta hälften så mycket som regeringens sänkning på bensin och diesel.

Det är helt enkelt totalt verklighetsfrånvänt för en minister i Tidöregeringen att prata om klimaträttvisa. Nästa gång Pourmokhtari nämner rättvis omställning hoppas jag vi kan dra fram den bristande logiken i ljuset.

Yrsa Lindberg, Klimatgranskaren

PS: Vill du stötta vårt arbete? Swisha gärna en liten slant till 123 300 10 47!

Texten har uppdaterats.

Dela